Halloweenspecial: Om tyska gudsförnekare

Som så många andra 70-talister har jag varit skeptisk till att importera halloweenfirandet till Sverige, men skepicismen har mattats av med åren. För visst är det väl egentligen ganska trevligt att det kommer små läskiga figurer och ringer på dörren då och då.

Det jag fortfarande är skeptisk till är själva soundtracket. Om man nu måste lyssna på hädisk populärmusik såhär i allhelgonatider, så tycker jag att man kan skippa hårdrocken. Hårdrock och skräck är ingen lyckad kombination (särskilt inte på film) enligt mig, det är sällan hårdrock låter speciellt skrämmande.

Något som däremot kan låta väldigt skrämmande är det tyska språket. Särskilt om orden spottas fram så att saliven sprutar åt alla håll. (Tyska kan också vara ett väldigt vackert språk, jo det kan det visst det! Skärp er!) Några som behärskar detta till fulländning är det Nietzscheansk-Freudeanska gothsyntbandet (jag har förvarnat er om att det kan dyka upp goth på den här bloggen, så inget gnäll!) Das Ich (”jaget” låter ju tufft på svenska också, inte).

Das Ich

Fina killar, som även var med och grundade konströrelsen Neue Deutsche Todeskunst.

Deras skiva Die Propheten är ett storverk inom det gotiskt syntiga gebitet. Med låttitlar som Es ist ja Krieg…… (en titel som får mig att tänka på DAF:s gamla Ein Bisschen Krieg, en inte heller helt angenäm men ändock trevlig liten visa), Kain und Abel och Des Satans Neue Kleider (här hör man tydliga influenser från tidiga Swans) tonsätter de den tyska, värdenihilistiska traditionen med bravur. Allra bäst blir det i Gottes Tot, skivans själva epicentrum:

Som så många andra elektroniska band med goth-tendenser har Das Ich med tiden börjat att låta allt mer eurotechno (=aptråkigt). Men jag tycker absolut att ni ska ge er i kast med Die Propheten, det är den värd.

Annonser

Les Colettes

Jag vet att ni säkert har fullt upp med att antingen lyssna på Arcade Fires nya skiva eller sitta och deppa er igenom hela Lou Reeds gärning. Oavsett vilket har ni min största förståelse. Men jag vill ändå försöka klämma in ett litet tips däremellan. Det här är nämligen så jäkla bra:

Den här franska trion vet verkligen hur man bygger stämningar! Vackert och hotfullt på en gång. En vän röst som stångas med hotfulla stråkar och gitarrer och så småningom hamnar i någon slags religiös trans. Och det där gitarrsolot som kommer precis lagom för tidigt i låten! Vilket gitarrsolo! Jag är inget stort fan av gitarrsolon, men det här låter som nåt Marc Ribot skulle ha kunnat mejsla ut på nån av Tom Waits allra bästa skivor (de blir alltid bäst när Ribot är med). Så ska gitarrsolon låta!

Här är ytterligare en låt med detta alltför okända band – åtminstone utanför Frankrike, där de snart ska vara förband till Nick Cave and the Bad Seeds (edit: vilket de tydligen var i London också, två dagar innan jag lade upp det här inlägget). Låten kanske är lite i gladaste laget för den här bloggen, men vilken fin video!

De här tjejerna känns som framtiden tillsammans med Savages.

Här har ni dem live också. Först i en egen låt:


(edit: Hade lagt upp fel låt här upptäckte jag, så nu fick jag möjlighet att lägga upp en av deras egna låtar från just det framträdande som förband till Nick Cave and the Bad Seeds som jag nämnde i editen ovan.)

Och sen en Andrew Sisters-cover (!) i lite småskaligare konsertmiljö:

Och slutligen Spotify-länkar till de två EP:n de hunnit ge ut hittills:

Les Colettes – Children

Les Colettes – Les Colettes

Topp tre liveframträdanden i spelfilm

Jaha, då var det dags för min första topplista här på depprock.com. Jag kanske bör nämna att jag inte har några krav på att det är det faktiska liveljudet man hör i filmen, det räcker att man ser bandet uppträda.

På tredje plats har vi framträdandet som pågår fram till cirka 1.40 in i följande filmsnutt, ni kan sluta titta sen:

Jag minns det som igår när jag såg Wim Wenders Himmel över Berlin för första gången på Fyrisbiografen i Uppsala. Jag var redan ett fan av Nick Cave and the Bad Seeds, men hade av någon anledning helt missat att de skulle vara med i filmen.

Jag tänkte redan när jag satt där i den lilla biosalongen (Fyrisbiografen är inte inte direkt känd för sina stora salonger) att det här, det är fan den bästa film jag sett någon gång. De långa stillsamma tagningarna, det ofta svartvita fotot, Berlinexteriörerna, det existentialistiska temat och den poetiskt lågmälda tyska som talades i filmen – allt detta föll mig på läppen (det här var under min ”djupa” period, som pågick från det att jag gick i åttan till några år in på gymnasiet).

Och sen, till råga på allt, dök alltså Nick Cave i egen hög person upp i filmen och satt och såg svår ut på en barstol. Oj, oj, oj!

På andra plats har vi följande uppträdande:

Javisst! Samma film! Jag hade aldrig hört Crime and the City Solution förut, men så fort gitarriffet drog igång förstod jag att det här var ett band att högakta, att dyrka, att älska. Jag sveptes med lika mycket som Solveig Dommartin ser ut att göra där bredvid sin pelare.

Sångaren, Simon Bonney, sjöng precis så som jag tyckte att man skulle sjunga, och åmade sig på ett coolt liksom världsfrånvänt sätt.

Och gitarrsoundet sen – precis så skulle ju gitarrer låta! Och den där gitarristen, som jag så småningom upptäckte var Birthday Partys (Nick Caves tidigare band) gamle gitarrist Rowland S. Howard, som spelade det där grymma gitarriffet såg så fruktansvärt cool ut (det här var på den tiden en cigarett i mungipan fortfarande kunde se coolt ut, numera ser det ju egentligen bara dumt ut) när han argt stapplade fram och tillbaka på scenen. Jaja, jag är fotfarande helsåld på Crime and the City Solution, så dem kommer jag att återvända till.

På första plats har vi det här:

Japp, samma film igen! Det här är fortsättningen på filmklippet från tredjeplatsen, så jag hoppas att ni slutade titta efter 1.40 som jag sa åt er att göra. Här har vi plötsligt Nick Cave i sitt esse i låten From Her to Eternity – i en spelfilm!

Nick Cave är den mest intensiva scenpersonlighet jag sett på en scen, och han har fortsatt att leva upp till mina förväntningar varje gång jag sett honom och the Bad Seeds live. Och här är det ju med rätt uppsättning medmusiker. Blixa Bargeld och Mick Harvey liksom! Kan man bli kompad av ett coolare band?

Fast det är irriterande när Bruno Ganz först och sen Solveig Dommartin lämnar konserten, för att gå till baren i rummet intill (dummjävlarna), mitt under låten, och kameran följer med dem dit. Allt man vill är ju att se det som händer på scenen!

Jag kan inte minnas att jag sett några liveframträdanden som är bättre än de här i en spelfilm. Särskilt inte bättre än det sista – och då är det väl i alla fall live-ljudet man hör eller? Det är i alla fall inte albumversionen som lagts på, som på låtarna på tredje och andra plats.

Himmel över Berlin

Himmel över Berlin

Himmel över Berlin var min favoritfilm i många år efteråt. Och en film med de här tre framträdandena och ett soundtrack som i övrigt innehöll finfina låtar med Tuxedomoon, Laurie Anderson, och Minimal Compact, måste ju bara vara the überfilm of depprock!

För att ni inte ska känna er alltför snopna för att alla framträdanden var från en och samma film, avslutar jag med en fjärdeplats också:

Bauhaus med Peter Murphy i spetsen och deras klassiska låt Bela Lugosi’s Dead passar verkligen oerhört bra i inledningen till den trevliga nästanvampyrfilmen The Hunger, med Catherine Deneuve och David Bowie i huvudrollerna.

Lou Reed

lou reed

Jag hade egentligen tänkt hiva upp ett helt annat inlägg ikväll, men så nåddes jag av den otroligt ledsamma nyheten att Lou Reed har gått bort. En av mina stora idoler.

Om det är någon enskild person som bär ansvar för allt vad alternativrock, indierock, punk, new wave, postpunk, depprock, synt, etc. heter – all musik jag lyssnat på sen musik blev viktig för mig – så är det han.

Personligen har jag, sen jag fick upp ögonen för dem någon gång i slutet av 80-talet, framförallt älskat det han gjorde med Velvet Underground. Lou Reed var redan från början en gudabenådad sångare, låtskrivare och textförfattare.

velvet
Coola Velvet

Det är ju egentligen helt sjukt att de lät som de gjorde, såg ut som de gjorde och att Lou skrev såna låtar som han gjorde samtidigt som Flower Power-eran pågick för fullt. Velvet Underground var så långt från Flower Power man kunde komma.

När andra skrev färgglada knarkromantiska låtar om LSD-tripper, skrev Lou Reed t.ex. denna nattsvarta låt om heroinmissbruk:

När andra skrev låtar om fred och kärlek, skrev Lou om sadomasochism:

Ibland skramlade och manglade de helt fantastiskt:

Men de gjorde också några av de vackraste och sorgligaste ballader en gammal depprockare från Uppsala någonsin har hört:

Här följer några klipp där några depprockgiganter gör Velvet-låtar:

Lou Reeds påverkan på all populärmusik värd att ta på allvar från 70-talet och framåt var och är och kommer fortsätta vara enorm.

Tack Lou!

Tystnaden

Det är inte många låtar som slår So This is Silence – öppningsspåret på And Also the Trees självbetitlade debutalbum från 1984 – på fingrarna när det gäller att låta depprockig. Här finns verkligen hela kittet, sorgset klingande chorusgitarrer, en distinkt mullrande bas, halvtoner upp och ner och en sångare som låter som Robert Smiths (The Cures sångare asså) lite maskulinare storebrorsa.

Texten är precis sådär lagom jättedeppig och ryslig för att avnjutas i höstrusket. Den inleds med följande rader:

The boy walked round the jagged rocks
caught between ideals and desires
He sinks into oblivion
And there was silence, as he sat so still
Averted face stares at the floor
So this is silence
So this is silence

Åh, tystnaden!

Men sen händer det grejer. Tystnaden framstår ju inte direkt som nåt positivt, när man försjunkit i glömska som den stackars gossen tycks ha gjort. Men det finns värre saker. Mycket värre.

För – och det här är något som gör att låten har en intressant och ganska ovanlig uppbyggnad – redan efter 1.18 kommer låtens crescendo. Sångaren, Simon Jones – en av två Jones-bröder i bandet, får då plötsligt fnatt och vrålar, med sån ångest att jag ryser varenda gång jag hör det:

Listen… the sound of laughter
The frenzy and blind violence of fear

Brrr. Skratt – det är otrevliga grejer – farliga grejer, det vet ju alla som läst Ro…oups, kanske nån som ska läsa den. (Inga spoilers på den här bloggen inte. Nähä då.)

För att inte bli alltför långrandig, så fortsätter sedan låten på ett mer känslomässigt balanserat sätt. Man får lite grann intrycket att den lilla gossen funnit sig i situationen, även om den förutom tystnaden inbegriper pistolskott, idioter som skriker, skrattande flickor (usch och fy!) och bilolyckor.

Alltså, ni kan ju faktiskt lyssna på låten här ovanför, jag fattar inte varför jag ska behöva beskriva hela låten för er!

And Also the Trees är en mycket bra debutskiva – som förresten producerades av dåvarande (och senare utstötte) Cure-trummisen Lol Tolhurst (ni kan läsa mer om kopplingarna till The Cure på Wikipedia eller allmusic.com). Tyvärr kan man inte lyssna på den på Spotify, men den finns till exempel på Grooveshark. Inte minst är den här låten grym, med sitt finstämda gotiska (och då menar jag gotiska, inte gothiga) tema:

Ganska stiliga killar va? Fast ser de inte lite väl New Romantic ut i videon här ovanför? Passar till låten i och för sig. Här är en bild där de ser lite mer depprockiga ut:

And+Also+the+Trees (1)

And Also the Trees gjorde sedan flera bra skivor under 80-talet, lyssna till exempel på stråkfina Prince Rupert från Farwell to the Shade som kom 1989:

And Also the Trees lade aldrig ner verksamheten. Däremot tycker jag inte att deras 90- och 00-tal (som finns på Spotify) är så intressanta. De har dragit åt det mer moget (=tråkigt) jazzpoppiga och även försökt sig på folkmusik – Simon Jones låter tyvärr nästan som en karikatyr när han sjunger folkmusik.

Men i år har de släppt ett betydligt jämnare album än på länge. Hunter not the Hunted heter det (finns inte heller på spottan, men på grooveshark), där en hel del låtar minner om depprockjättar som Nick Cave och Tindersticks. Här spelar de titelspåret i fransk, lite sådär skönt konstnärlig miljö (sån miljö som anstår ett gäng depprockfarbröder):

Jag gillar framförallt hur Simon Jones gömmer sig bakom armen under merparten av framträdandet.