Mitt första möte med depprocken

En gång, när jag var tolv år gammal, stod jag och rotade i The Cures skivfack på BK i Uppsala. Jag var en inbiten syntare, ständigt på jakt efter mer synt till syntsamlingen och dagen innan hade The Cure stått med på en lista med tips på bra synt i en kvällstidning. Jag hade hört talas om dem tidigare, men inte trott att de var ett syntband – det gladde mig att jag hade haft fel.

Därför stod jag nu på BK och tittade på det ena av The Cures skivomslag efter det andra. Troligen hade jag bråttom, för planen var inte att be om att få lyssna på någon av skivorna. Planen var helt enkelt att välja den skiva som att döma av omslaget var bäst. De spelade ju synt, så förr eller senare skulle jag ändå skaffa allihop.

Fast omslagen gjorde mig lite förbryllad. Där fanns ett omslag med ett gäng keruber på, det tyckte jag såg lite larvigt ut. Ett var helt grått, vilket såg tråkigt ut. Ett annat var vitaktigt med några suddiga träd, också tråkigt. Det som var rosa med bland annat ett gammalt kylskåp på såg oerhört tråkigt ut. Och på ett omslag med några lustiga färgkluddar på såg bokstäverna lite för hårdrockiga ut. Så jag bestämde mig för den här skivan:

The Cure - Pornography

The Cures Pornography (1982) – en inte så munter skiva.

Det var kanske inte heller ett så självklart syntigt omslag, men jag tyckte mig skönja syntfrisyrer på de suddiga figurerna – de verkade i alla fall inte vara långhåriga och ha nitar och läder på sig. Kanske borde ändå kombinationen av det ändå ganska skrämmande omslaget och skivans titel Pornography ha fått mig att ana oråd. Fast ord som slutade på y var ju, tyckte jag, ändå lite syntiga. Att skivan inte hade nåt med porr att göra förstod jag i alla fall, annars skulle jag varken ha velat (porr=hårdrock liksom) eller för den delen vågat köpa skivan.

Väl hemma sprang jag ner till mitt rum i källaren, glad i hågen och med högt ställda förväntningar. Jag slog på stereon, la skivan på skivtallriken, satte dit stiftet och boom! Det här var vad som strömmade ur högtalarna:


The Cures ”One Hundred Years”, här tillsammans med den fantastiska animerade kortfilm som Max Andersson gjorde till låten 1984 – den räknas ofta som låtens inofficiella musikvideo.

Redan den dova trummaskinen som inleder skivans första låt, One Hundred Years, fick mig att börja ana oråd. Sen kom gitarrerna. Vafan, gitarrerna? Jag hatade ju gitarrer! Det här var ju inte alls synt! De lät i och för sig inte som hårdrock – det kände jag mig ändå lite, lite tacksam för. Istället lät de kalla, ledsna och ekade metalliskt, som från en gammal tom fabrikslokal.

Och sen kom sången – en alldeles för ljus röst som skar genom oväsendet. Den lät kall, arg, desperat och samtidigt så djupt deprimerad och galen att jag fick ont i magen. Det lät som om han sjöng direkt från ett vadderat rum på ett mentalsjukhus, med tvångströja på. Det första den konstiga rösten sjöng var att det inte spelade någon roll om vi alla dog. Sen började hemska scener på temat död och förintelse radas upp – inte skräckfilmsklicheér om monster och lemlästning, som i hårdrock, utan hemska händelser ur verkligheten. Sånt som man sett på nyheterna eller läst om i skolan, fast då ändå kunnat distansera sig ifrån. Det blev bara värre och värre (och likaså mitt magont) fram till låtens och textens crescendo:

Over and over
We die one after the other
Over and over
We die one after the other
One after the other
One after the other
One after the other
One after the other

Jag tyckte det var otroligt jobbigt att lyssna på! Jag hade aldrig tidigare varit med om att musik kunde påverka min sinnesstämning så mycket. Och det bara fortsatte i samma stil. Jag kände mig självklart tvungen att lyssna på hela skivan från början till slut en gång i alla fall (eller ha den på i alla fall, jag hade plötsligt många ärenden ut ur rummet) – jag hade ju ändå bränt surt förvärvade månadspengar på skivan. Men jag var rädd att jag skulle bli sån, som han sångaren, om jag lyssnade för noga. Jävla Expressen! tänkte jag (eller om det var Aftonbladet). Jag kände mig lurad.

När B-sidan (vi snackar alltså vinylskiva här, CD-skivor fanns inte på den tiden) äntligen tog slut lade jag tillbaka skivan i konvolutet och ställde undan den. Och där stod den sedan olyssnad i två år.

Två år senare blev jag depprockare – hur jag blev det är en annan historia, men The Cure blev då ett av mina favoritband. Och efter att ha hört alla deras då utgivna skivor kunde jag konstatera att Pornography var det absolut deppigaste de någonsin producerat, och kanske inte den bästa skivan att börja med – de hade ju till och med gjort en hel del ganska glada låtar, fast alltid med den där känslan av mentalsjukhus (lite The Cures trademark, enligt mig). Den extrema deppigheten var förstås något positivt när man var depprockare, så jag började spela den flitigt, och den blev till slut en av mina favoritskivor med dem.

Jag tycker fortfarande att det är en otroligt bra skiva, jag har den till och med uppsatt på väggen sen flera år tillbaka, tillsammans med Nick Cave and the Bad Seeds Tender Prey och Jesus and Mary Chains Psychocandy – tre av mina fyra favoritskivor med röd-svarta konvolut (den fjärde, Kraftwerks Man Machine/Die Mensch Machine har min sambo Anna satt upp på annat ställe, rött och svart funkar bra i vårt vardagsrum).

Kanske är Pornography den mest konsekvent genomförda depprockskivan någonsin. Jag kan fortfarande få rysningar av obehag någon gång ibland när jag lyssnar, särskilt av One Hundred Years. Men mest känns den som en nyttig reality check, hur jävla illa verkligheten kan vara om vi inte passar oss. Och på nåt sätt tycker jag också att den är lite mysig att lyssna på. Jag kan inte riktigt förklara hur det kan komma sig.

Här är musikvideon till skivans hit, eller i alla fall den låt från skivan som släpptes på singel:


Videon till Hanging Garden kom 1982 och inte 1984 som det av någon outgrundlig anledning står på youtubesidan.

Och här är en länk till hela skivan på Spotify.

Jag har ibland tänkt på hur jag skulle ha reagerat om jag hade valt den där skivan med keruber på omslaget istället. Då hade den första låt jag hörde med The Cure varit den här:


Och den här videon kom 1983 och inget annat.

Rena syntpoppen ju! Jag hade älskat den.

Det här är ditt liv

Känner du dig tom inombords? Visar du en lugn och stabil fasad utåt, trots att du är på gränsen till sammanbrott? Du kanske ljuger om hur du känner det för din älskade? Att livet egentligen känns enahanda och inrutat – du jobbar, du äter, du sover, du äter, jobbar, äter, sover äter, jobbar, äter, sover, äter, i vad som känns som ett evigt kretslopp. Du kanske gråter en skvätt då och då på tunnelbanan, eller bussen, som transporterar dig mellan jobbet och hemmet, för att det är så synd om dig.

I så fall kan jag trösta dig med att det engelska bandet Glaxo Babies skrev en låt om ditt liv redan 1979. En ganska makalös liten låt.

Make a list of things to do, and do them
This is your’ life, such a boring story, this is your life

Glaxo Babies var aktiva under två perioder mellan 1977-1980, och 1985-1990. De slog igenom 1979 med EP:n This Is Your Life, och singeln Christine Keeler, som handlar om Profumoaffären, en politisk skandal i 60-talets Storbrittannien där en försvarsminister hade ihop det med en topless-dansös, för att göra en lång historia kort. Låten har kanske inte riktigt samma deppiga kraft som This Is Your Life, men är väl värd att lyssna på:

Faktum är att Christine Keeler bara blir bättre och bättre ju mer man lyssnar på den, så ett tips är att köra den på repeat i lurarna, när ni till exempel åker tunnelbana. (Sitt inte bara där och gråt! Lyssna på Glaxo Babies istället!)

När det var dags att albumdebutera 1980 hade sångaren Rob Chapman redan hoppat av, för att satsa på bandet The Transmitters istället. Skälet till att han lämnade, har övriga i bandet erkänt, var att han ville skriva låtar, de andra vill hellre latja och experimentera fram gladpunkfunkiga riff. Innan skivan ens hunnit släppas hade dock även resten av bandet lagt ner för att satsa på nya bandet Maximum Joy (hörs ju på namnet att de höll på att spåra fullständigt!). Mycket av debutalbumet Nine Months To the Disco är alldeles för latjo för mig (musik ska inte vara latjo, bloggar får däremot vara det), men This Is Your Vendetta är en riktigt bra och suggestiv instrumentallåt:

1980 släpptes även ett album med gamla demoinspelningar från tiden med Chapman bakom micken. Den är klart trevligare att lyssna på. De flesta av deras låtar från perioden 1977-1980 finns numera på samlingsskivan Dreams Interrupted: the Bewilderbeat Years 1978-1980, som är vad man får hålla till godo med om man vill lyssna på tidiga Glaxo Babies på Spotify (som tappat bort s:et i dreams).

Jag kan passa på att nämna att de efter en tvist med läkemedelsföretaget Glaxo, började kalla sig Gl*xo Babies i officiella sammanhang.

1985 återuppstod Glaxo Babies och utan att göra så mycket väsen av sig spelade de in en massa nya låtar fram tills de la av igen 1990. Ett urval av dessa låtar finns på skivan The Porlock Factor: Psych Dreams and Other Schemes 1985-1990, som släpptes först 2007 (!). Den är full av kompetent men ofta lite småtråkig indiepop. Ibland blixtrar det till och låter lite som sånt nya zeeländare gjorde bäst på den tiden (typ The Bats – gud vad bra The Bats var!)

Rob Chapman blev förresten sedermera en hyllad musikjournalist, som jobbat för både Mojo och Uncut, samt skrivit böcker om till exempel Syd Barett (ni vet han som var med i tidiga Pink Floyd, men blev tokig och fick flytta hem till mamma).

Hursomhelst, Glaxo Babies var riktigt bra i början och This Is Your Life är en depprock-hit av stora, stora mått! Älska den!

Käften!

Jag hade tänkt att den här bloggen främst skulle handla om musik från 80-talet. Att jag skulle hylla gamla hjältar och ondgöra mig över depprockens förfall ner i ett goth-träsk där allt handlar om vampyrer och skräckromantik. Ett goth-träsk där det mesta numera låter som eurotechno, hårdrock eller som nåt soundtrack till en halvdassig fantasyfilm.

Så upptäcker jag, alldeles för sent, Londonbandet Savages, vars debutskiva, Silence Yourself, kom i våras. Savages är inte goth för fem öre. Savages är depprock som är på riktigt. Depprock när den är som bäst. Savages är som om ens gamla skivor med Siouxsie & the Banshees, Birthday Party och Joy Division smälts ner och blandats ihop med ens nästan lika gamla skivor med Pixies och PJ Harvey till nåt alldeles, alldeles underbart. Jag kanske låter lite överentusiastisk nu, men det är så sällan man upptäcker nya bra band i den här genren och Savages är fan fantastiska. Fan, fan, fan fantastiska!

De fyra medlemmarna Jehnny Beth – vilket är ett artistnamn (hon är även med i bandet John & Jehn tillsammans med artistnamet Johnny Hostile, får nog återkomma till bägge), hon heter egentligen Camille Berthomier, och sjunger med en trevlig fransk brytning – Gemma Thompson, Ayse Hassan och Fay Milton har hedersamt konstnärliga pretentioner med sin musik och sina texter, och budskapet är precis lagom muntert för en gammal depprockare som jag:

THE WORLD’S A DEAD SORRY HOLE
AND I’M COLD, AND I’M COLD
AND IM COLD, AND I’M STUBBORN
I’M SICK TO KEEP IT OPEN WIDE
AND SPEAKING WORDS TO THE BLIND

(ur Shut up)

För att ytterligare understryka att de menar allvar har de låtit trycka ett manifest (Ja, ni läste rätt, ett manifest! Så härligt pretentiöst!) på debutskivans omslag, om att allt skulle bli så mycket bättre om folk bara höll käften. (Jenny Beth deklamerar manifestet i början av videon ovan.)

De verkar vara riktigt bra på scen också. Här är en video där de uppträder på Later With Jools Holland (Varför har inte den programidén importerats till Sverige?):

Det enda irriterande med Savages är att de spelade samtidigt som My Bloody Valentine på Hultsfredsfestivalen (ni vet, den där tyska rockfestivalen utanför Stockholm) i somras. Hade de bara fått spela lite, lite senare hade jag upptäckt dem redan då. Så nu håller jag tummarna så hårt att det gör ont för att de ska komma tillbaka hit inom kort.

Håll nu käft och lyssna på Silence Yourself. Bästa spår: Shut Up, Waiting for a Sign, She Will, Husbands och underbara, underbara, avslutande Marshal Dear (Har saxofon någonsin låtit bättre?):


Varför depp? Och om svanar.


Söt kanin va? Men varför håller den moroten som om den var ett vapen? Och står inte kaninen i en blodpöl?

“What came first – the music or the misery? Did I listen to the music because I was miserable? Or was I miserable because I listened to the music? Do all those records turn you into a melancholy person?”
― Nick Hornby, High Fidelity

Varför lyssnar man på deppig musik? Varför föredrar somliga sånt före glada, livsbejakande grejer? Jag skulle egentligen vilja vända på frågan. Varför lyssnar somliga på glad musik när de inte behöver?

Frågeställningen i citatet ovan lutar åt att det är självdestruktivt att lyssna på deppig musik. Att man, om man inte redan är under isen, påverkas negativt av den. Men blir man verkligen deppig av deppig musik?

Jag kan ju bara gå till mig själv, även om jag på ett sätt vill känna negativiteten i sorgsna, uppgivna låtar, som Swans fina Failure ovan (Oj, vad bra den är!), så känner jag mig ändå väldigt balanserad och tillfreds när jag lyssnar på sånt.

I’ve worked hard all my life
Money slips through my hands
My face in the mirror tells me
It’s no surprise that I’m
Pushing the stone up the hill
of failure

Mmmmm, vad fint…

När jag hör en glad truddelutt blir jag däremot som bäst bara uttråkad. Glad musik känns sällan äkta och säger mig oftast ingenting. Självklart finns det undantag. Idas sommarvisa kanske? Fast även den har sina mörka sidor.

Men nu skulle ju det här handla om deppig musik och inte glatt dravel. Enligt en japansk studie, som publicerades i Frontiers in psychology i somras, så är det skillnad på de känslor man uppfattar att musiken förmedlar och det man känner själv medan man lyssnar. Det är till exempel vanligt att människor känner tröst när de lyssnar på sorgsen musik.

Katarsis! tycker jag mig höra någon ropa. Det är mycket möjligt att Aristoteles idé om att tragedier på nåt sätt suger åt sig ens ledsamheter och renar en från dem, har med det hela att göra. Det är en av forskarna som genomfört studien själv inne på i en artikel i New York Times

Hon skriver där om ”vicarious emotion”, ställföreträdande känslor typ (min översättning). Känslorna finns i verket och är inte personligt knutna till den som lyssnar. Även om man till och med rycks med så till den milda grad att man gråter en skvätt, så kan det ändå kännas bra på nåt sätt för man upplever det utifrån och kan därför även uppfatta det vackra i det tragiska och förstå det djupt mänskliga på ett högre plan, och därmed dra lärdomar utav det. Eller nåt.

Slutsats: Det är skitbra för dig att lyssna på depprock! Ju deppigare desto bättre!

Jaja, nog om det.

Swans har länge varit ett av mina favoritband. De har nästan alltid varit kompromisslöst negativa i sin musik, vare sig de varit ilsket brutala, sorgset uppgivna, bittert ironiska eller bara allmänt skrämmande. Här är låten som fick mig att fastna för dem en gång i tiden:

Den hörde jag på radio (Bommen, bästa radioprogrammet genom tiderna). Av någon anledning hade jag redan en skiva med sångarna och frontgestalterna Michael Giras och Jarboes sidoprojekt Skin. På den sjöng enbart Jarboe, så att hon hade en fantastisk och märkligt spöklik röst visste jag redan. Men när jag för första gången lyssnade på albumet Children of God och hörde Michael Giras mässande tordönstämma på öppningsspåret New Mind höll jag på att trilla av stolen. I New Mind finns det också kvar en hel del av det mer brutala noiserockiga stuk Swans hade på sina första skivor, då de räknades som en del av No Wave-scenen i New York, tillsammans med t.ex. Sonic Youth.

Vilket sväng va?

De hade redan gjort fyra skivor när de släppte Children of God, de två första är alldeles för brötiga för mig, men de som gillar sånt menar att det är bland det tyngsta som gjorts. Sen blev Jarboe medlem, till att börja med som keyboardist, och, jag är osäker på om det berodde på henne eller inte, de två nästföljande skivorna är riktigt lyssningsbara, om än fortfarande lite mer åt noiserock-hållet.

Därefter gjorde de plötsligt en folkrockig skiva på ett av de stora skivbolagen. The Burning World som den hette, blev en flopp och Michael Gira själv verkar tycka att den är Swans stora lågvattenmärke. Den är i princip omöjlig att få tag i, och lär aldrig återutges, men eftersom jag tycker att den i alla fall är ok, är det ju tur att hela skivan finns att lyssna på på youtube.

Det är skivorna som Swans släppte därefter, under 90-talets början, som är deras mästerverk enligt mig. På skivorna White Light From the Mouth of Infinity (som Failure är med på) och Love of Life (som numera är sammanslagna till en dubbelskiva tillsammans med material från sidoprojeket Skin) Various Failures blommade det nya lugnare, mognare och mer musikaliskt variationsrika Swans ut och blev ett av depprockens stora namn. Även texterna blev intressantare och mer mångbottnade, lyssna till exempel på den bittert ironiska Love Will Save you, från White Light From the Mouth of infinity:

Lyssna förresten också på Jarboes utomjordiska vibrato i den här låten från samma skiva, det är inte många som kan låta så:


fin video nån har gett låten på Youtube, nån som vet från vilken film? (I fjol i Marienbad är det. Tack Sara!)

Och här är en fantastisk låt från Love of Life, där de rentav är politiska:

The Sun Will Not Rise Today
You Children Will Stay Where You Lay
The Oil Is Black And It’s Thick
And Sex Is A Void Filled With Plastic
The President’s Mouth Is A Whore
When There’s Murder The Audience Roars
There’s No Room Left For The Strong
Everything Human’s Necessarily Wrong:
(Amnesia)


Återigen dessa märkliga kaniner, men varför brinner deras huvuden? Låten är drygt fyra minuter, jag har ingen aning om varför videon fortsätter i ytterligare sex minuter.

Och till sist 10 minuters vacker depp från Soundtracks for the Blind, deras sista album innan de gjorde ett uppehåll på 13 år:

Att de ofta gjorde långa komplexa låtar med intrikata instrumentalpartier, som The Final Sacrifice här ovanför, är skälet till att Swans även setts som föregångare inom postrocken.

1997 upplöstes Swans. Jarboe har sedan dess satsat på sin solokarriär, som vi säkert kommer få anledning att återkomma till på denna blogg. Detsamma gäller Michael Giras soloprojekt Body Lovers och Angels of Light.

Swans återuppstod 2010, men utan Jarboe. Den senaste skivan The Seer kom 2012 och är riktigt bra, även om man saknar Jarboes spöklika stämma. Lyssna på den vetja!

(Fan vad långt det här blev!)

Igen och igen och igen och igen och igen


Joy Division, ett band vars skivor håller år ut och år in.

När jag i somras upptäckte att domänen depprock.com var ledig blev jag först deprimerad. Betydde det att begreppet depprock var helt bortglömt eller? Jag kontrollerade även några andra toppdomäner, och samma där. Ingen depprock någonstans överhuvudtaget. Skandal!

Jag får väl göra det själv då, tänkte jag sammanbitet, halade fram plånboken och reggade skiten. Därför finns nu denna blogg.

Det verkar som om depprocken rotade sig väldigt djupt i min själ när jag upptäckte den som liten pojkspoling. Sedan dess har jag ständigt varit på jakt efter deppig musik, oavsett genre. Och när jag tröttnat på någon rådande musikalisk trend som jag intresserat mig för, har jag alltid återvänt till depprockens mysiga, murriga 80-talsmörker. Igen och igen och igen och igen och igen.

Inte minst de senaste åren har jag varit väldigt retrofixerad i mitt musiklyssnande. Är det ett ålderstecken? Börjar jag bli gammal nu? Har jag börjat tycka att allt var bättre förr?

Jag tröttnade i alla fall nästan helt på skäggrocken ungefär samtidigt som Fleet Foxes släppte sin andra platta (Var den inte ganska tråkig?). Sen dess har jag lyssnat sjukligt mycket på gammal depprock/postpunk, och nära angränsande depprockiga grejer. Och när jag lyssnat på nyare musik har det mest varit sånt som påminner om och influerats av just den där äldre musiken.

Utgångspunkten för den här bloggen kommer vara den postpunk som vi i Sverige kom att kalla depprock, men så småningom kommer jag leda i bevis att depprocken är så mycket mer, att den faktiskt går att hitta inom många andra genrer, som inte kännetecknas av rullande basgångar och en förkärlek för att köra gitarrerna genom flanger- och chorus-pedaler. Ty depprocken handlar egentligen framförallt om hur musiken känns.

Ett band som jag alltid återkommit till är Joy Division. Joy Division känns lite grand som grunden till den depprockiga postpunk som jag kom att älska under 80-talet. Lyssnar man på samlingsskivan Substance kan man höra hur de äldsta låtarna lät punk men hur det gradvis gick över i postpunk, hur punk blev depprock helt enkelt.

Men helst ska man förstås lyssna på deras två fullängdsalbum, Unknown Pleasures och Closer. Bägge hör till mina absoluta favoritskivor. Allra mest lyssnar jag på Closer, låtar som den ovan och Isolation, Twenty Four Hours, The Eternal, etc. får mig att fullkomligt smälta av lycklig deppighet varenda gång jag hör dem.

So this is permanence, love’s shattered pride.
What once was innocence, turned on its side.
A cloud hangs over me, marks every move,
Deep in the memory, of what once was love.

(Ur Twenty Four Hours)

Åh, så härligt hopplöst!

Singlarna Love Will Tear Us Apart och Atmosphere är förstås också helt fantastiska. Och till dem finns det ju fina musikvideos:


En sak kan jag passa på att tillägga innan jag avslutar detta mitt första inlägg på depprock.com, den här bloggen kommer framförallt att handla om musiken (min uppfattning av musiken) inte musikerna. Därför tänker jag inte säga nåt om Joy Divisions sångares, Ian Curtis, tragiska livsöde och alltför tidiga frånfälle. Det finns så många bättre källor till det, böcker, dokumentärer och till och med en spelfilm.

Jag tänker heller inte säga nåt nämnvärt om New Order, bandet som de andra i Joy Division bildade efter Curtis död. Jag kan bara kort konstatera att jag personligen tycker att New Order, trots sin jättemycket längre gärning, en del hyfsade och två jättebra låtar, är ganska tråkiga. Det brukar jag få skit för.