Varför man ska lyssna på episk gårdsmusik när man är förkyld.

Jag har under de senaste dagarna varit väldigt förkyld, det har varit väldigt synd om mig. Och jag är fortfarande så förkyld att jag knappt orkar skriva det här. Jag har ont i kroppen, producerar oerhörda mängder snor och har börjat hosta så att det gör ont.

En problemställning som följt mig under dessa dagar av förödmjukelse har varit vad fanken jag ska lyssna på för att må bättre. Att det ska vara deppigt är förstås självklart, eftersom glad musik är en sån humörsänkare. Det får heller inte vara alltför medryckande och dansant – även lättare pogo-dans är en big no no när man är så pass förkyld som jag.

Rejäla kavalkader av skramliga gitarrer som slår över i rundgång, kan möjligen fungera rensande på luftvägarna (t.ex. The Jesus and Mary Chains Psychocandy – som man ju sådär i största allmänhet inte kan lyssna för mycket på, så alla anledningar är bra!). Men det man framförallt behöver är något inslag i musiken som ens täppta näsa kan identifiera sig med, och som därmed kan fungera som ställföreträdande luftväg. Då behöver man en saxofon och det har Sad Lovers & Giants.

Låten ovan fungerar till exempel alldeles utmärkt, det kanske inte blir lättare att andas när man hör den, men det känns så – och det räcker. Ännu bättre fungerar följande exempel, bland annat för att den innehåller ett så fint och rörande saxofonriff att känslor kommer i sån gungning när man lyssnar att täpptheten börjar ge vika:

Bägge kommer från det fullängdsalbum som numera kallas Epic Garden Music, men som egentligen är en sammanslagning i efterhand av några singlar från 1981-1982 och lång-EP:n Epic Garden Music, som kom 1982. Den egentliga albumdebuten kom året efter i och med nästan lika grymma Feeding the Flame. Att låten som i nuvarande version öppnar Epic Garden Music, Imagination, inte var tänkt att göra det blir tydligt när man upptäcker att den även är första låt på Feeding the Flame, om än i en upphottad och lite tråkigare version.

Efter Feeding the Flame splittrades bandet typiskt nog. För att sedan dyka upp igen några år senare i en urmjölkad version med bara två av orginalmedlemmarna och utan att låta ens i närheten av lika bra som tidigare. Ja, det är den gamla vanliga visan, jfr. Glaxo Babies, och väldigt tråkigt att skriva om.

Roligare är det att skriva om hur Sad Lovers & Giants, vars sound oftast låg någonstans mellan The Chameleons och Echo & the Bunnymen (två favoritband som jag kommer att återvända till), plötsligt då och då kunde låta som The Smiths innan The Smiths ens var bildat (bildades i slutet av 1982, och också ett favoritband förstås, och som jag kommer att återvända till (Det var ett jäkla tjat om vilka jag ska återvända till!)):

Tror ni herrarna Morrissey och Marr kan ha lyssnat lite på den innan de drog igång?

Innan jag avslutar detta, måste jag bara säga att jag är en mäkta stolt bloggare just nu eftersom jag för några dagar sedan blev omnämnd på den eminenta bloggen Bakelit, en av Sveriges äldsta och bästa bloggar. Ni kan läsa inlägget här

Jag lovar, Anders, jag ska fortsätta envist, blogga med kärlek och hålla linjen!

Tillbaka till ämnet. Var nu duktiga och lyssna mycket på Sad Lovers & Giants två fina första skivor till nästa gång vi ses – det är de värda:

Annonser

Krossad och förkrossad och dumma Ronaldo

Jaha, inget VM för Sveriges herrar. Så oerhört trist! Så synd det är om oss! Usch! Suck! Buhu! Dumma Ronaldo! (Tycker ni att jag låter ironisk nu så är ni inte ensamma. Jag undrade just det själv. Jag tror att det helt enkelt är ett sätt för mig att försöka distansera mig från mina egna känslor av djupaste uppgivenhet och bittraste nederlag.)

Hursomhelst, när det är såhär synd om oss finns det bara en sak att göra – trösta sig med lite depprock. depprock.com har legat lite lågt ett tag p.g.a. egna musikaliska åtaganden (depprock förstås). Men jag vill ju inte lämna er helt i sticket i denna svåra stund. Inte när den där förbaskade Ronaldo förödmjukat oss så å det grövsta! Så här kommer en gammal pärla som kanske kan ge lite tröst:

Henry Miller och den sjuka civilisationen

Jag ska erkänna en sak. Jag har inte läst Henry Millers Kräftans Vändkrets. Borde jag det? Jag vet inte. Kanske. Men för länge sedan läste jag en bok av Anaïs Nin. Borde jag ha gjort det? Jag vet inte. Jag vill minnas att den var lite ekivok (ja, jag vet, nu lät jag som en gammal farbror, men det är ju ett sånt roligt ord! Ekivok!). Jag har för mig att Anaïs Nin och Henry Miller hade ihop det på nåt sätt. Eller har jag fel? (Jag vet att jag kan googla, men orka!)

När Henry Miller fick frågan om varför hans roman Kräftans vändkrets, Tropic of Cancer, hette som den gjorde, svarade han: ”It was because to me cancer symbolizes the disease of civilization, the endpoint of the wrong path, the necessity to change course radically, to start completely over from scratch.” (Ok, nu har jag googlat. Och, ja, de hade ihop det på nåt sätt.)

Jag gissar att det där med ”the disease of civilization” är skälet till att Los Angeles-bandet Tropic of Cancer heter som de gör. För de verkar inte – av deras låtar att döma – ha en positiv syn på vare sig mänskligheten eller den civilisation som vi skapat omkring oss.

”De” förresten? ”Hon” borde jag skriva. För från och med den senaste skivan Restless Idylls (som släpptes i september i år) består bandet enbart av Camella Lobo. Den tidigare medmusikanten, Juan Mendez, har hoppat av för att satsa på sin techno (Techno!!? Sicken dumbom!).

Restless Idylls är en riktigt bra skiva, full med depp av sorten Joy Division, tidiga The Cure etc. möter minimalistisk synt och shoegaze. Med en sån kombination går det förstås inte att misslyckas! Här kommer ett smakprov till, ett lite svängigare nummer:

Och slutligen en liveupptagning från ett hotellrum (Var annars? Vi depprockare är ju inte så många nu för tiden, så små arenor funkar ofta alldeles utmärkt. Iofs var det visst nån eländig deppfarbror med orkester som fyllde Annexet häromdagen, men det var nog en engångsföretéelse.):

Fast jag rekommenderar förstås att man lyssnar på hela senaste skivan från början till slut, för att riktigt komma in i den skönt dystra stämningen.

Jag kan även rekommendera deras förra (och första) fullängdare, där de hakade på undergångsstämningarna som rådde för nåt år sedan, The End of All Things. Kanske är Awake på den skivan en lite väl uppenbar stöld av The Jesus and Mary Chains magiska Just Like Honey, så den kan ni hoppa över och lyssna på originalet istället:


(Wohoo! Fick jag med den också! Sån sanslöst bra låt! Fattar fortfarande inte varför Bobby Gillespie, som hade en sån lysande karriär där bakom trummorna, hoppade av för att satsa på Primal Scream. Vilket nerköp!)

Vad jag pratar om när jag pratar om att jogga

Idag var jag ute och sprang för första gången på mycket länge. Jag kommer inte riktigt ihåg när jag sprang senast – jag tror att det kan ha varit en gång i slutet av 90-talet eller början av 00-talet. Däremot kommer jag i detalj ihåg vilket jäkla helvete det var, vilket lett till att jag dragit mig för att prova på denna inte så nöjsamma syssla igen. Idag var det dock dags och faktum är att jag inte upplevde det som fullt lika jäkligt som då – men det var nära. De första hundra metrarna kändes ok.

Men det jag skulle prata om är förstås musiken som ackompanjerar ens löpsteg. Det enda skälet till att det ens går att ge sig ut och springa/jogga är att man kan lyssna på musik medan man gör det – jag kanske generaliserar här, men att någon skulle kunna göra det utan musik känns helt verklighetsfrämmande. Och som alla vet är ju depprock den bästa musikstilen att göra det till. Den ångest man känner i löpspåret blir ju bara uthärdlig om den motsvaras av det man hör i lurarna (negativt plus negativt blir ju positivt).

I synnerhet bör man ha den här låten i lurarna – Incubus Succubbus II med Xmal Deutschland från 1983:

Prova gärna själv. Särskilt om du springer i mörker kommer du upptäcka att den ger dig en hel del extra energi. Det handlar om drivet i låten och om ylandet i början av låten som ger dig en känsla av vara jagad av vargar. Och självklart handlar det också om den finstämda tyska texten som målar upp bilder av att du, förutom att vara jagad av vargar, även är jagad av eld, häxor, dämoner (lägg märke till den finkulturella Bergmanska stavningen) m.m.

Vom Himmel fiel ein Morgenstern,
ein neuer Gott
für unsere Mächte
Incubus Succubus
Succubus Incubus
Ganz tief unten, wo es kein Licht mehr gibt.
Hexensabbat regiert die Nacht.
Hexensabbat regiert die Energie der Nacht,
Hexensabbat
regiert die Energie der Nacht,
die Energie der Nacht,
die Energie der Nacht
Incubus Succubus
Succubus Incubus
Incubus Succubus
Succubus Incubus

Ok.Texten är egentligen ganska lökig, om jag bara hade läst den och inte hört den hade jag gissat att det var en hårdrockslåt snarare än en depprocklåt. Xmal Deutschlands texter är överlag ganska tråkiga, om man skärskådar dem lite närmare. Men vem bryr sig – de är ju på tyska! (Jag börjar undra om jag har ett osunt förhållande till det tyska språket? Men det funkar så oerhört bra i dystra, kalla och mörka musikaliska sammanhang.)

Och de tyska orden sjungs av en av de bästa depprockrösterna från den här tiden. Anja Huwe har med rätta jämförts med en viss Siouxsie Sioux, utan att för den delen vara en kopia. De har båda den där klara, kyligt bistra kvaliteten i rösterna. Och de kan båda låta rösterna svepa ner över oss som en riktigt kall nordanvind. Lyssna till exempel på Mondlicht, öppningsspåret från deras bästa skiva, Tocsin, som släpptes 1984:

Avslutningsvis måste jag bara – apropå det här med det tyska språket – citera allmusic.com om slutet av deras karriär:

However, Xmal Deutschland’s Halloween days were over by 1989’s Devils. Despite its ominous title, the group cheered up, dropped the German lyrics for English, and lost all of their credibility. They disbanded soon thereafter.

De skulle ha hållit fast vid tyskan!