Fast The Soft Moon liksom

Laibach i all ära, men om det är någon skiva jag verkligen, verkligen ser fram emot så är det The Soft Moons uppföljare till 2012:s Zeros. Jag har hårdlyssnat på singeln, Feel, de senaste veckorna, och det låter helt sjukt bra om den.

Så jag förväntar mig ett riktigt jäkla storverk!

Deras tidigare skivor har ju varit rena dynamiten de också. The Soft Moon är troligen det band som hållit den depprockiga/postpunkiga fanan högst de senaste åren (tillsammans med A Place To Bury Strangers, vilka jag skrev om i min inte så kritiska text om Winkies grymma debutskiva häromveckan.

Här kommer videon till fantastiska Breathe the Fire från deras makalösa (jaja, superlativen bara haglar, jag vet, tråkig läsning…men bra musik!) debutalbum The Soft Moon från 2010:

Och videon till Die Life från ovan nämnda Zeros går ju inte av för hackor heller:

Åh den basgången!

Annonser

Den slovenska konstens comeback

Uppdatering: Nu finns Labachs egna gymnastiska video till Whistleblowers på Youtube, så nu kan jag äntligen bädda in den här. Tjohoo! Samtidigt har fan-videon jag tidigare hade med här förvunnit från youtube pga rättighetsproblem (inte helt oväntat).

Efter ett uppehåll på tjugo år, har jag upptäckt att jag tycker att Laibach (som tagit sitt namn efter det tyska namnet på den slovenska huvudstaden Ljubljana) är lite roliga igen. Kanske är det för att jag innan jag hört nåt från nya skivan läste den här texten i The Guardian, Laibach: the unlikely godfathers of Occupy and Anonymous.

Eller så var de aldrig så eurotechno-aktiga under de senaste 20 åren (det är nu 34 år sen de startade inom ramen för den kontroversiella konströrelsen Neue Slowenische Kunst) som jag har haft för mig – fast jag var och såg dem live någon gång i mitten av 00-talet, och då var de ganska eurotechno-aktiga och inte alls så bra som när jag t.ex. såg dem i Moderna Muséets trädgård -92.

Nu har jag i alla fall hört några spår från kommande skivan (Oj, nu hör jag Nick Caves Carny från TV:n, tydligen som soundtrack till en dokumentär om en marionettmästare, verkar passande, jaja back to Laibach.), och det låter faktiskt riktigt bra om låtar som Eurovision (diggar catchfrasen ”Europe is fallin apart”) och Resistance is Futile (som halvtrekkie är det ju svårt att motstå en så Star Trek-färgad text, ”We are Laibach, resistance i futile”. Fast allra bäst av det jag hört är den här låten, Whistleblowers:

Fin video! Och lite skrämmande på ett typiskt fascism-estetiskt Laibachsätt.

Jag gillar förresten det tvetydiga sätt de använder begreppet ”whistleblowers” på.

Fast bäst och mest skrämmande var de nog ändå på den gamla goda tiden, t.ex. i deras numera klassiska cover på Rolling Stones Sympathy For the Devil:

Fina killar!

Om man vill ha en utförligare redogörelse för vad fanken Laibach egentligen håller på med kan jag varmt rekommendera den här videon:

Förlåt Winkie!

Förlåt Winkie! Jag vet att det låter som en futtig bortförklaring, men jag hade ju liksom ingen aning! Det var ingen som berättade för mig. Jag vet, jag borde ha letat mer. Jag borde ha förstått att det var något stort som jag missade, något stort som dolde sig bakom informationsbruset. Jag får skylla på den mänskliga faktorn (och på att ert namn kanske inte riktigt låter som nåt man vill lyssna på).

Jag hade helt enkelt ingen aning om att ni hade gjort en av 2013:s allra bästa skivor när jag satte samman min topplista för 2013. Jag visste ju inte att ni borde ha fått vara med och tampats däruppe tillsammans med Savages och My Bloody Valentine!

Fy i helvete vad bra Winkie är! Depprock och shoegaze (som jag ju iofs bestämt mig för också är en slags depprock) i perfekt förening!

Tag och lyssna!

Här är ett lite vänare exempel från skivan:

Här är hela den fantastiska skivan, One Day We Pretended to Be Ghosts, på Spotify:

Skivan är förresten producerad av Oliver Ackermann som är gitarrist och sångare i ett av mina favoritband från de senaste åren – det klart depprockiga A Place To Bury Strangers Tänkte ge dem ett eget blogginlägg någon gång, men vi tar en liten låt med dem också när vi ändå håller på:

En evighet

Ramlade på videon nedan där nån har fått den geniala idén att kombinera en av Joy Divisions bästa låtar, The Eternal, med scener ur Ron Frickes dokumentär Baraka från 1992. Och jäklar vilken bra kombination. En rent meditativ upplevelse.

Den som gjort det verkar verkligen veta vad hen håller på med. Här har hen gjort något liknande med The Cures To Wish Impossible Things:

Hål i magen – hur lågt kan man sjunka?

Nej, det handlar inte om melodifestivalen. Tvärtom!

När det skotska bandet Lowlife albumdebuterade 1986 ställde de sig stabilt i depprockens absoluta mitt. Lowlife låter så middle-of-the-road som depprock kan låta, som 80-tals-depprocken i sin renaste form. Ibland är det så kompromisslöst att det nästan blir tråkigt. Men oftast handlar det om ett underbart stilrent vemod med fint utmejslade chorusdränkta basgångar (att det är Cocteau Twins första bassist som spelar dem hörs) och gitarrslingor tillsammans med en lagom mörk, nästan för perfekt depprock-röst. Det är musik som är perfekt lämpad för mulna dagar och sena nätter. Som i A Sullen Sky:

Eller som i Hollow Gut:

Bägge från deras klassiska skiva Diminuendo – till bredden fylld av trösterik musik att hålla i handen efter t.ex. ännu en nedslående kväll framför melodifestivalen (det kanske handlade om den i alla fall):