Äntligen! 2015 kan läggas till historien, jag är klar nu!

Över en månad försenad har jag äntligen sammanställt en spellista för de hundra bästa låtarna och en topplista för de 21 trevligaste skivorna, enligt mig, som kom 2015.

På ett personligt plan var 2015 ett kanonår (om man bortser från sommarvädret och att jag fått än mindre tid över till bloggande). Men i det stora kan jag bara konstatera att fy i helvete vilket skitår. Så för att stilla våra sinnen inför det som komma skall måste vi börja med att ta oss igenom följande låt (en låt som nästan på pricken prickar in den här sidans kravprofil) – och låta dess stillsamma vemod skölja över oss.

Så vackert!

Tropic of Cancers mästerverk ovan är självklart med på depprock.com:s topphundralista. – Om ni vill lyssna på topphundralistan medan ni läser resten av blogginlägget hittar ni den här:

Eller om ni har Deezer:

http://www.deezer.com/playlist/1568915061

Nu går vi vidare i programmet till topplistan för skivor, som på grund av lathet råkade bli 21 stycken istället för tio i år:

Plats 20 (delad):

a3464643123_10

Soft Kill – Heresy

Uppföljaren till finfina An Open Door (2011) är för kort och har lite för lågt mixad sång, men måste ändå vara med här. Finns inte på de stora streamingtjänsterna, men väl på Soundcloud.

0006067549_10

Schonwald – Between Parallel Lights

Italienska coldwave-bandet Schonwalds nya finns inte heller på Spotify/Deezer. Tur då att den finns på Soundcloud.

Plats 19:

a2991138118_10

The Foreign Resort – The American Dream

Enda felet med The Foreign Resorts nya är att den är för kort.

Plats 18:

0004007384_10

Then Comes Silence – III – Nyctophilian

Hård-depp från Sverige av bästa sort.

Plats 17:

600x600bb

My Disco – Severe

Tung, mörk, monoton stillhet.

Plats 16:

a3563742882_10

K-X-P – III, Pt. 1

Årets bästa krautrock kommer från Finland. Med postpunk- och synttendenser.

Plats 15:

anna-von-hausswolff-2015-the-miraculous-cover

Anna von Hauswolf – The Miracoulus

Äh, jag håller med, hon är ju magisk.

Plats 14:

v600_81851Qho7L__SL1400_

A Place To Bury Strangers – Transfixiation

Lite ojämn för att vara APTBS därav den blygsamma placeringen (för att vara dem). Men topparna på skivan är så sjukt bra som bara APTBS kan vara. We’ve Come so Far är en av årets allra bästa låtar.

Plats 13:

r15-iwc-cradleSMALL

Ian William Craig – Cradle for the Wanting

Det vackra vemod som IWC skapar med bara röst och effekter är så helande för en stressad själ i en värld som tycks gå åt skogen.

Plats 12:

1625624_10153314592564222_3178100234366847270_n

She Past Away – Narin Yalnızlık

Förra skivan Belirdi Gece (2012) var kanske ännu bätre, men depprock på Turkiska låter fortfarande lika angeläget (och coolt).

Plats 11:

0004053794_10

Viet Cong – Viet Cong

Också lite för kort, sån här infallsrik postpunk vill man höra MYCKET av!

Plats 10:

homepage_large_e5bcb308

Algiers – Algiers

Slå ihop gammal hederlig soul med postpunk och ni får Algiers. Bästa crossover jag hört på år och dar. Vill höra mer postpunk-soul!

Plats 9:

4694

The Harrow – Silhouettes

Drömsk depprock som förvaltar arvet från bl.a. The Cure och Cocteau Twins med den äran.

 

Plats 8:

11183_JKT

The Soft Moon – Deeper

Hypermodern depprock! Soundet på The Soft Moons nya borde exporteras till fler band!

Plats 7:

a2791434963_10

Protomartyr – The Agent Intellect

Underbar slamrig postpunk som pendlar mellan vemod och ilska över människans utsatthet.

Plats 6:

1035x1035-Chelsea-Wolfe---Abyss---Cover-Art

Chelsea Wolfe – Abyss

Djup därnere hör man Chelseas ljuva stämma tränga fram genom mörkret. Magi.

Plats 5:

nicole-saboune-miman

Nicole Sabouné – Mima

Vilket fantastiskt år för…

Plats 4:

a1869777674_10

Agent Side Grinder – Alkimia

…svensk depprock!

Plats 3:

a2325072224_10

Motorama – Poverty

De här ryssarna kan inte göra fel. Nya skivan är ännu bättre än deras tidigare. Skrev om den här.

Plats 2:

folder

La Santé – Punk Body Music

Polsk synt på polska – kan det vara nåt? Ja, tack! EBM som går tillbaka till rötterna, hittar DAF:s punkiga attityd, skiter i de feta hårdrocksackorden och skriksång på knagglig engelska och låter bara hårt, kargt, effektivt. Och polskan låter så tufft! Så jävla bra!

Plats 1:

Spectres_-_Dying

Spectres – Dying

Problemet med en hel del ny shoegaze är att det ska låta så euforiskt, drömskt och tyvärr ibland mest bara sött därinne bland gitarrväggarna. Det problemet har inte Spectres. Den här skivan är underbar, den här skivan är bland det bästa jag har hört.

Osså avslutar vi med 2015 års bästa cover:

Vi är inte såna, vi är ju drömmare för fanken

Helt kort mellan att ha skruvat på en Ikea-garderob och sovdags. Tindersticks är tillbaka! Tindersticks, ett av mina absoluta favoritband – japp, det är därför Stuart Staples finns med på bannern däruppe. Och de är tillbaka med besked! Besked om att de fortfarande är asgrymma och att det nu är dystrare tongångar som gäller igen, nu verkar det vara slut med flörtandet med det lite mer upplyftande souliga, som på förra skivan – vilket de i och för sig gjorde skitbra. Men i en tid som definieras av krig, flyktingkatastrof och att fler och fler och fler i vårt kära Europa verkar vara villiga att lämna över makten till högextremister – för det brukar ju gå så bra när européer gör det (OBS IRONI!) – så känns det inte lika naturligt med dansant sväng i dur (särskilt inte för en som har en blogg som heter depprock.com).

We are dreamers, heter första släppet från kommande skivan The Waiting Room (den titeln lovar ju oerhört gott). En smått magisk låt med Jehnny Beth från Savages på finfin stödsång. Ja lyssna bara, och njut även av Gabriel Sannas minimalistiska filmkonst:

Jag visste väl att jag borde ha hållit mig till tanksen som far hit och dit i mitt senaste egna försök till musikvideo.

Gonatt!

Eurovision, Ryssland och Motorama

Ikväll skulle jag ha DJ:at på Snotty igen, efter ett alltför långt uppehåll. Jag älskar att DJ:a på Snotty – sånt skönt ställe! Därför är det med stort vemod jag insett att den segdragna förkylning som straffade mig med full kraft efter en spelning med bandet i helgen, tvingat mig att stanna hemma och låta min kollega Harald dra hela DJ-lasset – vilket han kommer göra med den äran. Detta innebär å andra sidan att jag plötsligt fått lite feber- och hosttid med datorn. Vilket, gott folk, betyder att jag kan blogga på min så oerhört sparsamt uppdaterade blogg. Senast var väl i januari, och innan det juli – faaaan vad jag måste skärpa mig!

Det som irriterar mig mest med mitt uteblivna DJ:ande är förstås all bra musik jag inte kommer att få spela. Som Motorama! Ryska Motorama har gjort en av årets hittills bästa skivor – kanske den bästa (mina hjärnceller tvistar lite om det och kommer göra det tills årskiftet, när de måste bestämma sig). Eftersom den kom i början av året borde jag förstås ha bloggat om den då, men, men.

Om Motorama hade representerat Ryssland i Eurovisionschlagerfestivalen hade jag röstat för första gången i mitt liv…eller förresten röstade jag på inte på Lettland det där året, och Serbien nåt år efter det…hmmm… Skitsamma! Jag hade i alla fall röstat och jag hade tyckt att det var helt rätt om Ryssland tagit hem segern (att inte Polina Gagarina vann måste väl ändå bero på att hon hade en så sjukt tråkig och intetsägande låt) och fått anordna cirkusen nästa år. Men då hade det förstås inte varit samma Ryssland. Ett land som hade skickat Motorama som bidrag i Eurovisionsschlagerfestivalen hade varit ett vänligt, vemodigt, avmilitariserat, lite introvert, men konstnärligt och högst tolerant land – ett land att avundas, ett land att vilja flytta till helt enkelt. För vem vill inte flytta till Rostov vid Don (Motoramas hemstad asså) när man hör sånt här:

Och sånt här:

Och sånt här:

Och sånt här:

Allt från deras nyaste skiva Poverty, som släpptes i januari i år (och som jag alltså borde ha skrivit om då). Har varit inne på det när det gällt deras tidigare skivor, de är som den felande länken mellan det tidiga 80-talets Manchester och den Nya Zeeländska indiepop som förgyllde våra liv i slutet på 80-talet och början på 90-talet.

http://www.deezer.com/album/9206939

Hundra grymma låtar och tio grymma album från 2014

2014 är över. När jag såhär två dagar senare tänker tillbaka på året som gått är det svårt att inte haka upp sig på det där med att brist på empati som politisk idé vunnit sånt gehör i opinionen i det här landet, något som gör mig ledsen ända in i själen. Men samtidigt kan man blicka tillbaka på ett år då det gjordes en hel del grym musik.

Här kommer min topp tio för bästa skivorna förra året, samt en spellista med hundra kanonbra låtar från hundra band/artister som satt sin prägel på mitt musiklyssnande under året (när det gäller en av låtarna kan det hända att jag är lite partisk).

Innan jag börjar med tio i topp, så måste jag ge ett hedersomnämnande till Winkie vars makalösa One Day We Pretended to Be Ghosts, kanske är den skiva jag lyssnat mest på under 2014. Men tyvärr kom den ut 2013 – jag hade inte hört den när jag satte samman förra årets lista (än en gång: Förlåt!).

Hedersomnämnande till Morrissey också, som gjorde sin bästa skiva på länge och därför kom på elfte plats (eller där nånstans).

Börjar med tio i topp, skivor (sex låtar eller fler):

10.

youngteam-fading-into-night-artwork-cover-400x400

Youngteam – Fading Into Night

Shoegaze + mörker är aldrig fel. Jag repeterar shoegaze + mörker = aldrig fel!

9.

twillightsad

The Twilight Sad – Nobody Wants To Be Here  And Nobody Wants To Leave

Dessa skottar gör så jäkla fina, ledsamma låtar.

8.

wrangler

Wrangler – L.A. Spark

Bästa synten i år! Cabaret Voltaire-bassisten Stephen Mallinders nya band.

7.

jessica93rise

Jessica 93 – Rise

Bandnamnet och skivomslaget till trots är detta deppskrammel av bästa sort.

6.

Iceage-Plowing_Into_The_Field_Of_Love

Iceage – Plowing Into the Field of Love

De här danskarna kan inte göra fel. Ännu bättre än förra årets fantastiska You’re Nothing, som jag var övertygad om att jag hade med på förra årets topp tio, ända tills jag kollade nyss. Konstigt – hur tänkte jag där?

5.

thekvb

The KVB – Out of Body

The KVB var i alla fall med på förra årets topp tio. Bara sex låtar, men alla depprökare av rang.

4.

haveanicelife

Have A Nice Life – The Unnatural World

Av alla band jag upptäckt i år, som släppt skivor i år, är detta det näst bästa. Deppskrammel av allra bästa sort.

3.

lament_l

Einstürzende Neubauten – Lament

Första världskrigstemat sitter som en smäck. När Neubauten är som bäst, som på den här skivan, är Blixa och gänget alltid bland de allra bästa.

2.

blueangellounge

The Blue Angel Lounge – A Sea of Trees

Depprock med stort D, enligt mig. Såhär ska det låta. Det var nära att Nico-fantasterna med det Sternberg-doftande namnet blev etta på listan, men så kom jag att tänka på att…

1.

Swans_To_Be_Kind

Swans – To Be Kind

…när Swans är som bäst, vilket de var på förra årets skiva, är de helt enkelt bäst. Punkt.

Här kommer spellistan, först Spotify-versionen och sen en länk till Deezer-versionen:

 
http://www.deezer.com/playlist/1102936971

Robert Smiths byxor

Det roligaste med klippet nedan är inte att synten i första låten låter helvete, för bortser man från den låter denna tidiga version av The Cures A Forest, som då hette At Night, riktigt bra.

Det roligaste med klippet nedan är inte heller att det låter som om Robert Smith hittar på texten vartefter i At Night och ibland mummelsjunger, eller bara drar till med nåt som inte riktigt, men nästan, är ord. (Det här är något jag ähum har en del egen erfarenhet av.)

Det roligaste är inte heller att bassisten Simon Gallup ser ut som en medlem i Dexys Midnight Runners.

Och det är inte heller Robert Smiths alldeles för stora tröja som är det roligaste.

Det roligaste med klippet nedan är att Robert Smith, som under åttiotalet blev en sån gigantisk stilikon för svartklädd ungdom, har rosa byxor på sig.

Samtidigt är det ett klipp som visar hur jävla bra The Cure var redan 1979.