Les Colettes

Jag vet att ni säkert har fullt upp med att antingen lyssna på Arcade Fires nya skiva eller sitta och deppa er igenom hela Lou Reeds gärning. Oavsett vilket har ni min största förståelse. Men jag vill ändå försöka klämma in ett litet tips däremellan. Det här är nämligen så jäkla bra:

Den här franska trion vet verkligen hur man bygger stämningar! Vackert och hotfullt på en gång. En vän röst som stångas med hotfulla stråkar och gitarrer och så småningom hamnar i någon slags religiös trans. Och det där gitarrsolot som kommer precis lagom för tidigt i låten! Vilket gitarrsolo! Jag är inget stort fan av gitarrsolon, men det här låter som nåt Marc Ribot skulle ha kunnat mejsla ut på nån av Tom Waits allra bästa skivor (de blir alltid bäst när Ribot är med). Så ska gitarrsolon låta!

Här är ytterligare en låt med detta alltför okända band – åtminstone utanför Frankrike, där de snart ska vara förband till Nick Cave and the Bad Seeds (edit: vilket de tydligen var i London också, två dagar innan jag lade upp det här inlägget). Låten kanske är lite i gladaste laget för den här bloggen, men vilken fin video!

De här tjejerna känns som framtiden tillsammans med Savages.

Här har ni dem live också. Först i en egen låt:


(edit: Hade lagt upp fel låt här upptäckte jag, så nu fick jag möjlighet att lägga upp en av deras egna låtar från just det framträdande som förband till Nick Cave and the Bad Seeds som jag nämnde i editen ovan.)

Och sen en Andrew Sisters-cover (!) i lite småskaligare konsertmiljö:

Och slutligen Spotify-länkar till de två EP:n de hunnit ge ut hittills:

Les Colettes – Children

Les Colettes – Les Colettes

Annonser

Käften!

Jag hade tänkt att den här bloggen främst skulle handla om musik från 80-talet. Att jag skulle hylla gamla hjältar och ondgöra mig över depprockens förfall ner i ett goth-träsk där allt handlar om vampyrer och skräckromantik. Ett goth-träsk där det mesta numera låter som eurotechno, hårdrock eller som nåt soundtrack till en halvdassig fantasyfilm.

Så upptäcker jag, alldeles för sent, Londonbandet Savages, vars debutskiva, Silence Yourself, kom i våras. Savages är inte goth för fem öre. Savages är depprock som är på riktigt. Depprock när den är som bäst. Savages är som om ens gamla skivor med Siouxsie & the Banshees, Birthday Party och Joy Division smälts ner och blandats ihop med ens nästan lika gamla skivor med Pixies och PJ Harvey till nåt alldeles, alldeles underbart. Jag kanske låter lite överentusiastisk nu, men det är så sällan man upptäcker nya bra band i den här genren och Savages är fan fantastiska. Fan, fan, fan fantastiska!

De fyra medlemmarna Jehnny Beth – vilket är ett artistnamn (hon är även med i bandet John & Jehn tillsammans med artistnamet Johnny Hostile, får nog återkomma till bägge), hon heter egentligen Camille Berthomier, och sjunger med en trevlig fransk brytning – Gemma Thompson, Ayse Hassan och Fay Milton har hedersamt konstnärliga pretentioner med sin musik och sina texter, och budskapet är precis lagom muntert för en gammal depprockare som jag:

THE WORLD’S A DEAD SORRY HOLE
AND I’M COLD, AND I’M COLD
AND IM COLD, AND I’M STUBBORN
I’M SICK TO KEEP IT OPEN WIDE
AND SPEAKING WORDS TO THE BLIND

(ur Shut up)

För att ytterligare understryka att de menar allvar har de låtit trycka ett manifest (Ja, ni läste rätt, ett manifest! Så härligt pretentiöst!) på debutskivans omslag, om att allt skulle bli så mycket bättre om folk bara höll käften. (Jenny Beth deklamerar manifestet i början av videon ovan.)

De verkar vara riktigt bra på scen också. Här är en video där de uppträder på Later With Jools Holland (Varför har inte den programidén importerats till Sverige?):

Det enda irriterande med Savages är att de spelade samtidigt som My Bloody Valentine på Hultsfredsfestivalen (ni vet, den där tyska rockfestivalen utanför Stockholm) i somras. Hade de bara fått spela lite, lite senare hade jag upptäckt dem redan då. Så nu håller jag tummarna så hårt att det gör ont för att de ska komma tillbaka hit inom kort.

Håll nu käft och lyssna på Silence Yourself. Bästa spår: Shut Up, Waiting for a Sign, She Will, Husbands och underbara, underbara, avslutande Marshal Dear (Har saxofon någonsin låtit bättre?):