Vi är inte såna, vi är ju drömmare för fanken

Helt kort mellan att ha skruvat på en Ikea-garderob och sovdags. Tindersticks är tillbaka! Tindersticks, ett av mina absoluta favoritband – japp, det är därför Stuart Staples finns med på bannern däruppe. Och de är tillbaka med besked! Besked om att de fortfarande är asgrymma och att det nu är dystrare tongångar som gäller igen, nu verkar det vara slut med flörtandet med det lite mer upplyftande souliga, som på förra skivan – vilket de i och för sig gjorde skitbra. Men i en tid som definieras av krig, flyktingkatastrof och att fler och fler och fler i vårt kära Europa verkar vara villiga att lämna över makten till högextremister – för det brukar ju gå så bra när européer gör det (OBS IRONI!) – så känns det inte lika naturligt med dansant sväng i dur (särskilt inte för en som har en blogg som heter depprock.com).

We are dreamers, heter första släppet från kommande skivan The Waiting Room (den titeln lovar ju oerhört gott). En smått magisk låt med Jehnny Beth från Savages på finfin stödsång. Ja lyssna bara, och njut även av Gabriel Sannas minimalistiska filmkonst:

Jag visste väl att jag borde ha hållit mig till tanksen som far hit och dit i mitt senaste egna försök till musikvideo.

Gonatt!

Annonser

Robert Smiths byxor

Det roligaste med klippet nedan är inte att synten i första låten låter helvete, för bortser man från den låter denna tidiga version av The Cures A Forest, som då hette At Night, riktigt bra.

Det roligaste med klippet nedan är inte heller att det låter som om Robert Smith hittar på texten vartefter i At Night och ibland mummelsjunger, eller bara drar till med nåt som inte riktigt, men nästan, är ord. (Det här är något jag ähum har en del egen erfarenhet av.)

Det roligaste är inte heller att bassisten Simon Gallup ser ut som en medlem i Dexys Midnight Runners.

Och det är inte heller Robert Smiths alldeles för stora tröja som är det roligaste.

Det roligaste med klippet nedan är att Robert Smith, som under åttiotalet blev en sån gigantisk stilikon för svartklädd ungdom, har rosa byxor på sig.

Samtidigt är det ett klipp som visar hur jävla bra The Cure var redan 1979.

Morrissey twittrar!

Apropå Morrissey, så började han twittra häromdagen. Hans första tweet såg ut såhär:

Det här är givetvis en ohyggligt stor nyhet för somliga av oss. Eller, nej för alla. Det är en riktig jäkla världsnyhet! Eller som Pitchforks rubrik löd:

Morrissey Is Now Tweeting, Everybody. Today, history is made

Och kolla bara hur många träffar man får om man söker på Morrissey och Twitter i Googles nyhetssök! Som sagt, världsnyhet.

Första tweeten följdes av en skarpsinnigt ofullständig analys av Twitter som fenomen:

De tweets som kommit från kontot därefter har varit ganska tråkiga standard-tweets som gör reklam för kommande skivan och spelningar och sånt. Men ändå, det är ju Morrissey! Eller? Russel Brand känner sig inte helt säker:

Mark E. Smith från The Fall är i alla fall säker:

Roligaste tweeten om Morrisseys twitterdebut står kontot Troubled Morrissey för (i alla fall om man kan sin Morrissey-lyrik). Hen vänder sig direkt till Morrissey med följande kommentar:

Troubled Morrissey är min favorit-twittrare när det kommer till Morrissey-relaterade frågor i stort. Han har också en underbart rolig webbplats fylld till bredden med Morrissey-relaterad humor. Till exempel finns där en massa diagram i stil med de här:

20140511-222403

20140509-214916

Besök Troubled Morrisseys webbplats nu!

Idiotiskt att rösta, fråga Morrissey

morrissey_world_peace

Fan, Morrissey har ju släppt en ny singel! Jaja, det visste ni säkert redan, men det måste jag ju ändå skriva om! För när världens bästa textförfattare och en av världens bästa sångröster släpper nytt material är det bara att tacka och bocka. Låtarna behöver egentligen inte ens vara tipp topp, så länge det är Morrisseys ord och röst som hörs – låtarna tar sig direkt in i min ryggmärg där alla gamla Smiths- och Morrissey-pärlor präglats in sen jag var en finnig liten spoling. Och nu är det hela fem år sedan sist! (Om man bortser från den fina tolkningen av Lou Reeds Satellite of Love i slutet på förra året.)

Och vad får man? Jo, en Morrissey på sitt allra bästa cynisk-ironiska anti-etablissemanget- och det är synd om människorna-humör:

World peace is none of your business
You must not tamper with arrangements
Work hard and sweetly pay your taxes
Never asking what for
Oh oh, you poor little fool

Och så fortsätter det. Han sparkar både uppåt och nedåt och ger sig in i världspolitiken och hade man tänkt rösta i nåt nära förestående val (eller två) så är man en idiot för i låtens crescendo sjunger Morrissey:

Each time you vote, you support the process

Fast jag är en idiot (det har jag ingenting emot).

Låten verkar inte ha kommit till Spotify än, jag hittar den i alla fall inte. Den finns dock på Deezer:

http://www.deezer.com/album/7787211

Och lär även finnas på iTunes, ryktas det.

Och, last but not least, här kan man höra Morrissey deklamera texten i någon slags promo-video för nya albumet som ska släppas den 11 juli. (Tjo-fucking-ho!) Det roligaste med videon är inte att han har frack (fast frackar är alltid roliga) och sitter vid en flygel, utan att Nancy Sinatra (!) plötsligt dyker upp på ett hörn:

En evighet

Ramlade på videon nedan där nån har fått den geniala idén att kombinera en av Joy Divisions bästa låtar, The Eternal, med scener ur Ron Frickes dokumentär Baraka från 1992. Och jäklar vilken bra kombination. En rent meditativ upplevelse.

Den som gjort det verkar verkligen veta vad hen håller på med. Här har hen gjort något liknande med The Cures To Wish Impossible Things: