Idag var jag ute och sprang för första gången på mycket länge. Jag kommer inte riktigt ihåg när jag sprang senast – jag tror att det kan ha varit en gång i slutet av 90-talet eller början av 00-talet. Däremot kommer jag i detalj ihåg vilket jäkla helvete det var, vilket lett till att jag dragit mig för att prova på denna inte så nöjsamma syssla igen. Idag var det dock dags och faktum är att jag inte upplevde det som fullt lika jäkligt som då – men det var nära. De första hundra metrarna kändes ok.
Men det jag skulle prata om är förstås musiken som ackompanjerar ens löpsteg. Det enda skälet till att det ens går att ge sig ut och springa/jogga är att man kan lyssna på musik medan man gör det – jag kanske generaliserar här, men att någon skulle kunna göra det utan musik känns helt verklighetsfrämmande. Och som alla vet är ju depprock den bästa musikstilen att göra det till. Den ångest man känner i löpspåret blir ju bara uthärdlig om den motsvaras av det man hör i lurarna (negativt plus negativt blir ju positivt).
I synnerhet bör man ha den här låten i lurarna – Incubus Succubbus II med Xmal Deutschland från 1983:
Prova gärna själv. Särskilt om du springer i mörker kommer du upptäcka att den ger dig en hel del extra energi. Det handlar om drivet i låten och om ylandet i början av låten som ger dig en känsla av vara jagad av vargar. Och självklart handlar det också om den finstämda tyska texten som målar upp bilder av att du, förutom att vara jagad av vargar, även är jagad av eld, häxor, dämoner (lägg märke till den finkulturella Bergmanska stavningen) m.m.
Vom Himmel fiel ein Morgenstern,
ein neuer Gott
für unsere Mächte
Incubus Succubus
Succubus Incubus
Ganz tief unten, wo es kein Licht mehr gibt.
Hexensabbat regiert die Nacht.
Hexensabbat regiert die Energie der Nacht,
Hexensabbat
regiert die Energie der Nacht,
die Energie der Nacht,
die Energie der Nacht
Incubus Succubus
Succubus Incubus
Incubus Succubus
Succubus Incubus
Ok.Texten är egentligen ganska lökig, om jag bara hade läst den och inte hört den hade jag gissat att det var en hårdrockslåt snarare än en depprocklåt. Xmal Deutschlands texter är överlag ganska tråkiga, om man skärskådar dem lite närmare. Men vem bryr sig – de är ju på tyska! (Jag börjar undra om jag har ett osunt förhållande till det tyska språket? Men det funkar så oerhört bra i dystra, kalla och mörka musikaliska sammanhang.)
Och de tyska orden sjungs av en av de bästa depprockrösterna från den här tiden. Anja Huwe har med rätta jämförts med en viss Siouxsie Sioux, utan att för den delen vara en kopia. De har båda den där klara, kyligt bistra kvaliteten i rösterna. Och de kan båda låta rösterna svepa ner över oss som en riktigt kall nordanvind. Lyssna till exempel på Mondlicht, öppningsspåret från deras bästa skiva, Tocsin, som släpptes 1984:
Avslutningsvis måste jag bara – apropå det här med det tyska språket – citera allmusic.com om slutet av deras karriär:
However, Xmal Deutschland’s Halloween days were over by 1989’s Devils. Despite its ominous title, the group cheered up, dropped the German lyrics for English, and lost all of their credibility. They disbanded soon thereafter.
De skulle ha hållit fast vid tyskan!
depprock.com 