Vad jag pratar om när jag pratar om att jogga

Idag var jag ute och sprang för första gången på mycket länge. Jag kommer inte riktigt ihåg när jag sprang senast – jag tror att det kan ha varit en gång i slutet av 90-talet eller början av 00-talet. Däremot kommer jag i detalj ihåg vilket jäkla helvete det var, vilket lett till att jag dragit mig för att prova på denna inte så nöjsamma syssla igen. Idag var det dock dags och faktum är att jag inte upplevde det som fullt lika jäkligt som då – men det var nära. De första hundra metrarna kändes ok.

Men det jag skulle prata om är förstås musiken som ackompanjerar ens löpsteg. Det enda skälet till att det ens går att ge sig ut och springa/jogga är att man kan lyssna på musik medan man gör det – jag kanske generaliserar här, men att någon skulle kunna göra det utan musik känns helt verklighetsfrämmande. Och som alla vet är ju depprock den bästa musikstilen att göra det till. Den ångest man känner i löpspåret blir ju bara uthärdlig om den motsvaras av det man hör i lurarna (negativt plus negativt blir ju positivt).

I synnerhet bör man ha den här låten i lurarna – Incubus Succubbus II med Xmal Deutschland från 1983:

Prova gärna själv. Särskilt om du springer i mörker kommer du upptäcka att den ger dig en hel del extra energi. Det handlar om drivet i låten och om ylandet i början av låten som ger dig en känsla av vara jagad av vargar. Och självklart handlar det också om den finstämda tyska texten som målar upp bilder av att du, förutom att vara jagad av vargar, även är jagad av eld, häxor, dämoner (lägg märke till den finkulturella Bergmanska stavningen) m.m.

Vom Himmel fiel ein Morgenstern,
ein neuer Gott
für unsere Mächte
Incubus Succubus
Succubus Incubus
Ganz tief unten, wo es kein Licht mehr gibt.
Hexensabbat regiert die Nacht.
Hexensabbat regiert die Energie der Nacht,
Hexensabbat
regiert die Energie der Nacht,
die Energie der Nacht,
die Energie der Nacht
Incubus Succubus
Succubus Incubus
Incubus Succubus
Succubus Incubus

Ok.Texten är egentligen ganska lökig, om jag bara hade läst den och inte hört den hade jag gissat att det var en hårdrockslåt snarare än en depprocklåt. Xmal Deutschlands texter är överlag ganska tråkiga, om man skärskådar dem lite närmare. Men vem bryr sig – de är ju på tyska! (Jag börjar undra om jag har ett osunt förhållande till det tyska språket? Men det funkar så oerhört bra i dystra, kalla och mörka musikaliska sammanhang.)

Och de tyska orden sjungs av en av de bästa depprockrösterna från den här tiden. Anja Huwe har med rätta jämförts med en viss Siouxsie Sioux, utan att för den delen vara en kopia. De har båda den där klara, kyligt bistra kvaliteten i rösterna. Och de kan båda låta rösterna svepa ner över oss som en riktigt kall nordanvind. Lyssna till exempel på Mondlicht, öppningsspåret från deras bästa skiva, Tocsin, som släpptes 1984:

Avslutningsvis måste jag bara – apropå det här med det tyska språket – citera allmusic.com om slutet av deras karriär:

However, Xmal Deutschland’s Halloween days were over by 1989’s Devils. Despite its ominous title, the group cheered up, dropped the German lyrics for English, and lost all of their credibility. They disbanded soon thereafter.

De skulle ha hållit fast vid tyskan!

Annonser

Halloweenspecial: Om tyska gudsförnekare

Som så många andra 70-talister har jag varit skeptisk till att importera halloweenfirandet till Sverige, men skepicismen har mattats av med åren. För visst är det väl egentligen ganska trevligt att det kommer små läskiga figurer och ringer på dörren då och då.

Det jag fortfarande är skeptisk till är själva soundtracket. Om man nu måste lyssna på hädisk populärmusik såhär i allhelgonatider, så tycker jag att man kan skippa hårdrocken. Hårdrock och skräck är ingen lyckad kombination (särskilt inte på film) enligt mig, det är sällan hårdrock låter speciellt skrämmande.

Något som däremot kan låta väldigt skrämmande är det tyska språket. Särskilt om orden spottas fram så att saliven sprutar åt alla håll. (Tyska kan också vara ett väldigt vackert språk, jo det kan det visst det! Skärp er!) Några som behärskar detta till fulländning är det Nietzscheansk-Freudeanska gothsyntbandet (jag har förvarnat er om att det kan dyka upp goth på den här bloggen, så inget gnäll!) Das Ich (”jaget” låter ju tufft på svenska också, inte).

Das Ich

Fina killar, som även var med och grundade konströrelsen Neue Deutsche Todeskunst.

Deras skiva Die Propheten är ett storverk inom det gotiskt syntiga gebitet. Med låttitlar som Es ist ja Krieg…… (en titel som får mig att tänka på DAF:s gamla Ein Bisschen Krieg, en inte heller helt angenäm men ändock trevlig liten visa), Kain und Abel och Des Satans Neue Kleider (här hör man tydliga influenser från tidiga Swans) tonsätter de den tyska, värdenihilistiska traditionen med bravur. Allra bäst blir det i Gottes Tot, skivans själva epicentrum:

Som så många andra elektroniska band med goth-tendenser har Das Ich med tiden börjat att låta allt mer eurotechno (=aptråkigt). Men jag tycker absolut att ni ska ge er i kast med Die Propheten, det är den värd.

Topp tre liveframträdanden i spelfilm

Jaha, då var det dags för min första topplista här på depprock.com. Jag kanske bör nämna att jag inte har några krav på att det är det faktiska liveljudet man hör i filmen, det räcker att man ser bandet uppträda.

På tredje plats har vi framträdandet som pågår fram till cirka 1.40 in i följande filmsnutt, ni kan sluta titta sen:

Jag minns det som igår när jag såg Wim Wenders Himmel över Berlin för första gången på Fyrisbiografen i Uppsala. Jag var redan ett fan av Nick Cave and the Bad Seeds, men hade av någon anledning helt missat att de skulle vara med i filmen.

Jag tänkte redan när jag satt där i den lilla biosalongen (Fyrisbiografen är inte inte direkt känd för sina stora salonger) att det här, det är fan den bästa film jag sett någon gång. De långa stillsamma tagningarna, det ofta svartvita fotot, Berlinexteriörerna, det existentialistiska temat och den poetiskt lågmälda tyska som talades i filmen – allt detta föll mig på läppen (det här var under min ”djupa” period, som pågick från det att jag gick i åttan till några år in på gymnasiet).

Och sen, till råga på allt, dök alltså Nick Cave i egen hög person upp i filmen och satt och såg svår ut på en barstol. Oj, oj, oj!

På andra plats har vi följande uppträdande:

Javisst! Samma film! Jag hade aldrig hört Crime and the City Solution förut, men så fort gitarriffet drog igång förstod jag att det här var ett band att högakta, att dyrka, att älska. Jag sveptes med lika mycket som Solveig Dommartin ser ut att göra där bredvid sin pelare.

Sångaren, Simon Bonney, sjöng precis så som jag tyckte att man skulle sjunga, och åmade sig på ett coolt liksom världsfrånvänt sätt.

Och gitarrsoundet sen – precis så skulle ju gitarrer låta! Och den där gitarristen, som jag så småningom upptäckte var Birthday Partys (Nick Caves tidigare band) gamle gitarrist Rowland S. Howard, som spelade det där grymma gitarriffet såg så fruktansvärt cool ut (det här var på den tiden en cigarett i mungipan fortfarande kunde se coolt ut, numera ser det ju egentligen bara dumt ut) när han argt stapplade fram och tillbaka på scenen. Jaja, jag är fotfarande helsåld på Crime and the City Solution, så dem kommer jag att återvända till.

På första plats har vi det här:

Japp, samma film igen! Det här är fortsättningen på filmklippet från tredjeplatsen, så jag hoppas att ni slutade titta efter 1.40 som jag sa åt er att göra. Här har vi plötsligt Nick Cave i sitt esse i låten From Her to Eternity – i en spelfilm!

Nick Cave är den mest intensiva scenpersonlighet jag sett på en scen, och han har fortsatt att leva upp till mina förväntningar varje gång jag sett honom och the Bad Seeds live. Och här är det ju med rätt uppsättning medmusiker. Blixa Bargeld och Mick Harvey liksom! Kan man bli kompad av ett coolare band?

Fast det är irriterande när Bruno Ganz först och sen Solveig Dommartin lämnar konserten, för att gå till baren i rummet intill (dummjävlarna), mitt under låten, och kameran följer med dem dit. Allt man vill är ju att se det som händer på scenen!

Jag kan inte minnas att jag sett några liveframträdanden som är bättre än de här i en spelfilm. Särskilt inte bättre än det sista – och då är det väl i alla fall live-ljudet man hör eller? Det är i alla fall inte albumversionen som lagts på, som på låtarna på tredje och andra plats.

Himmel över Berlin

Himmel över Berlin

Himmel över Berlin var min favoritfilm i många år efteråt. Och en film med de här tre framträdandena och ett soundtrack som i övrigt innehöll finfina låtar med Tuxedomoon, Laurie Anderson, och Minimal Compact, måste ju bara vara the überfilm of depprock!

För att ni inte ska känna er alltför snopna för att alla framträdanden var från en och samma film, avslutar jag med en fjärdeplats också:

Bauhaus med Peter Murphy i spetsen och deras klassiska låt Bela Lugosi’s Dead passar verkligen oerhört bra i inledningen till den trevliga nästanvampyrfilmen The Hunger, med Catherine Deneuve och David Bowie i huvudrollerna.

Som så många andra 70-talister har jag varit skeptisk till att importera halloweenfirandet till Sverige, men skepicismen har mattats av med åren. För visst är det väl egentligen ganska trevligt att det kommer små läskiga figurer och ringer på dörren då och då.

Det jag fortfarande är skeptisk till är själva soundtracket. Om man nu måste lyssna på hädisk populärmusik såhär i allhelgonatider, så tycker jag att man kan skippa hårdrocken. Hårdrock och skräck är ingen lyckad kombination (särskilt inte på film) enligt mig, det är sällan hårdrock låter speciellt skrämmande.

Något som däremot kan låta väldigt skrämmande är det tyska språket. Särskilt om orden spottas fram så att saliven sprutar åt alla håll. (Tyska kan också vara ett väldigt vackert språk, jo det kan det visst det! Skärp er!) Några som behärskar detta till fulländning är det Nietzscheansk-Freudeanska gothsyntbandet (jag har förvarnat er om att det kan dyka upp goth på den här bloggen, så inget gnäll!) Das Ich (”jaget” låter ju tufft på svenska också, inte).

Das Ich

Fina killar, som även var med och grundade konströrelsen Neue Deutsche Todeskunst.

Deras skiva Die Propheten är ett storverk inom det gotiskt syntiga gebitet. Med låttitlar som Es ist ja Krieg…… (en titel som får mig att tänka på DAF:s gamla Ein Bisschen Krieg, en inte heller helt angenäm men ändock trevlig liten visa), Kain und Abel och Des Satans Neue Kleider (här hör man tydliga influenser från tidiga Swans) tonsätter de den tyska, värdenihilistiska traditionen med bravur. Allra bäst blir det i Gottes Tot, skivans själva epicentrum:

Schmerz verbreitet sich in meinem Kopf,
Ganz aufgequollen mein Augenlicht zersetzt,
Das Herz verbrennt im weiben Nichts –
Und doch es wird –

Mein Kerper ist in Stein gehauen –
Im tiefen Sog der Ewigkeit,
Dab Zeit vergeht ist mir entgangen,
Und doch es wird – es wird schon wieder weitergeh’n

Gott ist tot!

Mysigt!

Som så många andra elektroniska band med goth-tendenser har Das Ich med tiden börjat att låta allt mer eurotechno (=aptråkigt). Men jag tycker absolut att ni ska ge er i kast med Die Propheten, det är den värd.