Deezer (Eftersom jag gått över till Deezer numera p.g.a. ett schysst erbjudande känns det naturligt att börja länka dit också.)
Annat (Valfri länk till skivan klistras in på nåt bra ställe.)
Äntligen!
Som vanligt, när det gäller Swans, handlar det inte om lättsmält musik, utan istället musik som är som (ähum) fullkorn för själen. Fiberrikt och helt överjävla bra är det!
Och här kommer några sköna intervjuer med Michael Gira om nya skivan:
Att Swans är ett av den här bloggarens favoritband råder det nog ingen tvekan om. Att Swans nya skiva, To Be Kind, som släpps om en knapp månad, kommer att falla den här bloggaren stenhårt på läppen verkar det inte heller råda någon tvekan om.
Den skevt undergångsfunkiga låten A Little God In My Hands som släpptes för en tid sen talade sitt tydliga språk (hörs i trailern ovan). Nu har två till låtar från skivan dykt upp på Youtube. Den här:
Och den här:
Låter ju helt jävla ljuvligt! Nu vill jag höra resten!
Laibach i all ära, men om det är någon skiva jag verkligen, verkligen ser fram emot så är det The Soft Moons uppföljare till 2012:s Zeros. Jag har hårdlyssnat på singeln, Feel, de senaste veckorna, och det låter helt sjukt bra om den.
Så jag förväntar mig ett riktigt jäkla storverk!
Deras tidigare skivor har ju varit rena dynamiten de också. The Soft Moon är troligen det band som hållit den depprockiga/postpunkiga fanan högst de senaste åren (tillsammans med A Place To Bury Strangers, vilka jag skrev om i min inte så kritiska text om Winkies grymma debutskiva häromveckan.
Här kommer videon till fantastiska Breathe the Fire från deras makalösa (jaja, superlativen bara haglar, jag vet, tråkig läsning…men bra musik!) debutalbum The Soft Moon från 2010:
Och videon till Die Life från ovan nämnda Zeros går ju inte av för hackor heller:
Förlåt Winkie! Jag vet att det låter som en futtig bortförklaring, men jag hade ju liksom ingen aning! Det var ingen som berättade för mig. Jag vet, jag borde ha letat mer. Jag borde ha förstått att det var något stort som jag missade, något stort som dolde sig bakom informationsbruset. Jag får skylla på den mänskliga faktorn (och på att ert namn kanske inte riktigt låter som nåt man vill lyssna på).
Jag hade helt enkelt ingen aning om att ni hade gjort en av 2013:s allra bästa skivor när jag satte samman min topplista för 2013. Jag visste ju inte att ni borde ha fått vara med och tampats däruppe tillsammans med Savages och My Bloody Valentine!
Fy i helvete vad bra Winkie är! Depprock och shoegaze (som jag ju iofs bestämt mig för också är en slags depprock) i perfekt förening!
Tag och lyssna!
Här är ett lite vänare exempel från skivan:
Här är hela den fantastiska skivan, One Day We Pretended to Be Ghosts, på Spotify:
Skivan är förresten producerad av Oliver Ackermann som är gitarrist och sångare i ett av mina favoritband från de senaste åren – det klart depprockiga A Place To Bury Strangers Tänkte ge dem ett eget blogginlägg någon gång, men vi tar en liten låt med dem också när vi ändå håller på:
Det dör alldeles för mycket människor nuförtiden. Idag nåddes jag av den tråkiga nyheten att Lorna Donley, som under åren 1978-1982 frontade Chicagos postpunkstoltheter DA!, har gått ur tiden. Jag vet inte hur det gick till och jag tänker inte nysta i det heller. Däremot vill jag säga något om bandet, som hon startade redan som 16-åring.
DA! släppte bara en singel och en EP under sina aktiva år, och brukar räknas som ett av de mest felaktigt förbisedda banden under postpunk-eran. Att detta stämde blev tydligt när det 2010 kom ut en samling, Exclamation Point, med musiken från skivorna ovan tillsammans med tidigare osläppt material. Osläppt material som det är omöjligt att förstå varför det inte släpptes.
Kanske var de helt enkelt före sin tid. För det låter riktigt bra om DA! Det påminner ofta om hur PJ Harvey lät under 90-talet. Det är musik full med snygga gitarr- och basfigurer och ett sound som ofta ligger och pendlar någonstans mellan Patti Smith och Siouxsie & the Banshees. Och framförallt låter Lorna Donleys röst otroligt bra – och faktiskt som en korsning mellan just Patti, Siouxsie och PJ. Ibland blir det riktigt mörkt och murrigt, som i depprockpärlan Dark Rooms (1.49 in blir den helt fantastisk):
Men hela Exclamation Point är alltså riktigt jäkla bra, och finns som tur är på Spotify:
depprock.com 