Varför depp? Och om svanar.


Söt kanin va? Men varför håller den moroten som om den var ett vapen? Och står inte kaninen i en blodpöl?

“What came first – the music or the misery? Did I listen to the music because I was miserable? Or was I miserable because I listened to the music? Do all those records turn you into a melancholy person?”
― Nick Hornby, High Fidelity

Varför lyssnar man på deppig musik? Varför föredrar somliga sånt före glada, livsbejakande grejer? Jag skulle egentligen vilja vända på frågan. Varför lyssnar somliga på glad musik när de inte behöver?

Frågeställningen i citatet ovan lutar åt att det är självdestruktivt att lyssna på deppig musik. Att man, om man inte redan är under isen, påverkas negativt av den. Men blir man verkligen deppig av deppig musik?

Jag kan ju bara gå till mig själv, även om jag på ett sätt vill känna negativiteten i sorgsna, uppgivna låtar, som Swans fina Failure ovan (Oj, vad bra den är!), så känner jag mig ändå väldigt balanserad och tillfreds när jag lyssnar på sånt.

I’ve worked hard all my life
Money slips through my hands
My face in the mirror tells me
It’s no surprise that I’m
Pushing the stone up the hill
of failure

Mmmmm, vad fint…

När jag hör en glad truddelutt blir jag däremot som bäst bara uttråkad. Glad musik känns sällan äkta och säger mig oftast ingenting. Självklart finns det undantag. Idas sommarvisa kanske? Fast även den har sina mörka sidor.

Men nu skulle ju det här handla om deppig musik och inte glatt dravel. Enligt en japansk studie, som publicerades i Frontiers in psychology i somras, så är det skillnad på de känslor man uppfattar att musiken förmedlar och det man känner själv medan man lyssnar. Det är till exempel vanligt att människor känner tröst när de lyssnar på sorgsen musik.

Katarsis! tycker jag mig höra någon ropa. Det är mycket möjligt att Aristoteles idé om att tragedier på nåt sätt suger åt sig ens ledsamheter och renar en från dem, har med det hela att göra. Det är en av forskarna som genomfört studien själv inne på i en artikel i New York Times

Hon skriver där om ”vicarious emotion”, ställföreträdande känslor typ (min översättning). Känslorna finns i verket och är inte personligt knutna till den som lyssnar. Även om man till och med rycks med så till den milda grad att man gråter en skvätt, så kan det ändå kännas bra på nåt sätt för man upplever det utifrån och kan därför även uppfatta det vackra i det tragiska och förstå det djupt mänskliga på ett högre plan, och därmed dra lärdomar utav det. Eller nåt.

Slutsats: Det är skitbra för dig att lyssna på depprock! Ju deppigare desto bättre!

Jaja, nog om det.

Swans har länge varit ett av mina favoritband. De har nästan alltid varit kompromisslöst negativa i sin musik, vare sig de varit ilsket brutala, sorgset uppgivna, bittert ironiska eller bara allmänt skrämmande. Här är låten som fick mig att fastna för dem en gång i tiden:

Den hörde jag på radio (Bommen, bästa radioprogrammet genom tiderna). Av någon anledning hade jag redan en skiva med sångarna och frontgestalterna Michael Giras och Jarboes sidoprojekt Skin. På den sjöng enbart Jarboe, så att hon hade en fantastisk och märkligt spöklik röst visste jag redan. Men när jag för första gången lyssnade på albumet Children of God och hörde Michael Giras mässande tordönstämma på öppningsspåret New Mind höll jag på att trilla av stolen. I New Mind finns det också kvar en hel del av det mer brutala noiserockiga stuk Swans hade på sina första skivor, då de räknades som en del av No Wave-scenen i New York, tillsammans med t.ex. Sonic Youth.

Vilket sväng va?

De hade redan gjort fyra skivor när de släppte Children of God, de två första är alldeles för brötiga för mig, men de som gillar sånt menar att det är bland det tyngsta som gjorts. Sen blev Jarboe medlem, till att börja med som keyboardist, och, jag är osäker på om det berodde på henne eller inte, de två nästföljande skivorna är riktigt lyssningsbara, om än fortfarande lite mer åt noiserock-hållet.

Därefter gjorde de plötsligt en folkrockig skiva på ett av de stora skivbolagen. The Burning World som den hette, blev en flopp och Michael Gira själv verkar tycka att den är Swans stora lågvattenmärke. Den är i princip omöjlig att få tag i, och lär aldrig återutges, men eftersom jag tycker att den i alla fall är ok, är det ju tur att hela skivan finns att lyssna på på youtube.

Det är skivorna som Swans släppte därefter, under 90-talets början, som är deras mästerverk enligt mig. På skivorna White Light From the Mouth of Infinity (som Failure är med på) och Love of Life (som numera är sammanslagna till en dubbelskiva tillsammans med material från sidoprojeket Skin) Various Failures blommade det nya lugnare, mognare och mer musikaliskt variationsrika Swans ut och blev ett av depprockens stora namn. Även texterna blev intressantare och mer mångbottnade, lyssna till exempel på den bittert ironiska Love Will Save you, från White Light From the Mouth of infinity:

Lyssna förresten också på Jarboes utomjordiska vibrato i den här låten från samma skiva, det är inte många som kan låta så:


fin video nån har gett låten på Youtube, nån som vet från vilken film? (I fjol i Marienbad är det. Tack Sara!)

Och här är en fantastisk låt från Love of Life, där de rentav är politiska:

The Sun Will Not Rise Today
You Children Will Stay Where You Lay
The Oil Is Black And It’s Thick
And Sex Is A Void Filled With Plastic
The President’s Mouth Is A Whore
When There’s Murder The Audience Roars
There’s No Room Left For The Strong
Everything Human’s Necessarily Wrong:
(Amnesia)


Återigen dessa märkliga kaniner, men varför brinner deras huvuden? Låten är drygt fyra minuter, jag har ingen aning om varför videon fortsätter i ytterligare sex minuter.

Och till sist 10 minuters vacker depp från Soundtracks for the Blind, deras sista album innan de gjorde ett uppehåll på 13 år:

Att de ofta gjorde långa komplexa låtar med intrikata instrumentalpartier, som The Final Sacrifice här ovanför, är skälet till att Swans även setts som föregångare inom postrocken.

1997 upplöstes Swans. Jarboe har sedan dess satsat på sin solokarriär, som vi säkert kommer få anledning att återkomma till på denna blogg. Detsamma gäller Michael Giras soloprojekt Body Lovers och Angels of Light.

Swans återuppstod 2010, men utan Jarboe. Den senaste skivan The Seer kom 2012 och är riktigt bra, även om man saknar Jarboes spöklika stämma. Lyssna på den vetja!

(Fan vad långt det här blev!)

Annonser

Igen och igen och igen och igen och igen


Joy Division, ett band vars skivor håller år ut och år in.

När jag i somras upptäckte att domänen depprock.com var ledig blev jag först deprimerad. Betydde det att begreppet depprock var helt bortglömt eller? Jag kontrollerade även några andra toppdomäner, och samma där. Ingen depprock någonstans överhuvudtaget. Skandal!

Jag får väl göra det själv då, tänkte jag sammanbitet, halade fram plånboken och reggade skiten. Därför finns nu denna blogg.

Det verkar som om depprocken rotade sig väldigt djupt i min själ när jag upptäckte den som liten pojkspoling. Sedan dess har jag ständigt varit på jakt efter deppig musik, oavsett genre. Och när jag tröttnat på någon rådande musikalisk trend som jag intresserat mig för, har jag alltid återvänt till depprockens mysiga, murriga 80-talsmörker. Igen och igen och igen och igen och igen.

Inte minst de senaste åren har jag varit väldigt retrofixerad i mitt musiklyssnande. Är det ett ålderstecken? Börjar jag bli gammal nu? Har jag börjat tycka att allt var bättre förr?

Jag tröttnade i alla fall nästan helt på skäggrocken ungefär samtidigt som Fleet Foxes släppte sin andra platta (Var den inte ganska tråkig?). Sen dess har jag lyssnat sjukligt mycket på gammal depprock/postpunk, och nära angränsande depprockiga grejer. Och när jag lyssnat på nyare musik har det mest varit sånt som påminner om och influerats av just den där äldre musiken.

Utgångspunkten för den här bloggen kommer vara den postpunk som vi i Sverige kom att kalla depprock, men så småningom kommer jag leda i bevis att depprocken är så mycket mer, att den faktiskt går att hitta inom många andra genrer, som inte kännetecknas av rullande basgångar och en förkärlek för att köra gitarrerna genom flanger- och chorus-pedaler. Ty depprocken handlar egentligen framförallt om hur musiken känns.

Ett band som jag alltid återkommit till är Joy Division. Joy Division känns lite grand som grunden till den depprockiga postpunk som jag kom att älska under 80-talet. Lyssnar man på samlingsskivan Substance kan man höra hur de äldsta låtarna lät punk men hur det gradvis gick över i postpunk, hur punk blev depprock helt enkelt.

Men helst ska man förstås lyssna på deras två fullängdsalbum, Unknown Pleasures och Closer. Bägge hör till mina absoluta favoritskivor. Allra mest lyssnar jag på Closer, låtar som den ovan och Isolation, Twenty Four Hours, The Eternal, etc. får mig att fullkomligt smälta av lycklig deppighet varenda gång jag hör dem.

So this is permanence, love’s shattered pride.
What once was innocence, turned on its side.
A cloud hangs over me, marks every move,
Deep in the memory, of what once was love.

(Ur Twenty Four Hours)

Åh, så härligt hopplöst!

Singlarna Love Will Tear Us Apart och Atmosphere är förstås också helt fantastiska. Och till dem finns det ju fina musikvideos:


En sak kan jag passa på att tillägga innan jag avslutar detta mitt första inlägg på depprock.com, den här bloggen kommer framförallt att handla om musiken (min uppfattning av musiken) inte musikerna. Därför tänker jag inte säga nåt om Joy Divisions sångares, Ian Curtis, tragiska livsöde och alltför tidiga frånfälle. Det finns så många bättre källor till det, böcker, dokumentärer och till och med en spelfilm.

Jag tänker heller inte säga nåt nämnvärt om New Order, bandet som de andra i Joy Division bildade efter Curtis död. Jag kan bara kort konstatera att jag personligen tycker att New Order, trots sin jättemycket längre gärning, en del hyfsade och två jättebra låtar, är ganska tråkiga. Det brukar jag få skit för.