Joy Division, ett band vars skivor håller år ut och år in.

När jag i somras upptäckte att domänen depprock.com var ledig blev jag först deprimerad. Betydde det att begreppet depprock var helt bortglömt eller? Jag kontrollerade även några andra toppdomäner, och samma där. Ingen depprock någonstans överhuvudtaget. Skandal!

Jag får väl göra det själv då, tänkte jag sammanbitet, halade fram plånboken och reggade skiten. Därför finns nu denna blogg.

Det verkar som om depprocken rotade sig väldigt djupt i min själ när jag upptäckte den som liten pojkspoling. Sedan dess har jag ständigt varit på jakt efter deppig musik, oavsett genre. Och när jag tröttnat på någon rådande musikalisk trend som jag intresserat mig för, har jag alltid återvänt till depprockens mysiga, murriga 80-talsmörker. Igen och igen och igen och igen och igen.

Inte minst de senaste åren har jag varit väldigt retrofixerad i mitt musiklyssnande. Är det ett ålderstecken? Börjar jag bli gammal nu? Har jag börjat tycka att allt var bättre förr?

Jag tröttnade i alla fall nästan helt på skäggrocken ungefär samtidigt som Fleet Foxes släppte sin andra platta (Var den inte ganska tråkig?). Sen dess har jag lyssnat sjukligt mycket på gammal depprock/postpunk, och nära angränsande depprockiga grejer. Och när jag lyssnat på nyare musik har det mest varit sånt som påminner om och influerats av just den där äldre musiken.

Utgångspunkten för den här bloggen kommer vara den postpunk som vi i Sverige kom att kalla depprock, men så småningom kommer jag leda i bevis att depprocken är så mycket mer, att den faktiskt går att hitta inom många andra genrer, som inte kännetecknas av rullande basgångar och en förkärlek för att köra gitarrerna genom flanger- och chorus-pedaler. Ty depprocken handlar egentligen framförallt om hur musiken känns.

Ett band som jag alltid återkommit till är Joy Division. Joy Division känns lite grand som grunden till den depprockiga postpunk som jag kom att älska under 80-talet. Lyssnar man på samlingsskivan Substance kan man höra hur de äldsta låtarna lät punk men hur det gradvis gick över i postpunk, hur punk blev depprock helt enkelt.

Men helst ska man förstås lyssna på deras två fullängdsalbum, Unknown Pleasures och Closer. Bägge hör till mina absoluta favoritskivor. Allra mest lyssnar jag på Closer, låtar som den ovan och Isolation, Twenty Four Hours, The Eternal, etc. får mig att fullkomligt smälta av lycklig deppighet varenda gång jag hör dem.

So this is permanence, love’s shattered pride.
What once was innocence, turned on its side.
A cloud hangs over me, marks every move,
Deep in the memory, of what once was love.
(Ur Twenty Four Hours)

Åh, så härligt hopplöst!

Singlarna Love Will Tear Us Apart och Atmosphere är förstås också helt fantastiska. Och till dem finns det ju fina musikvideos:

En sak kan jag passa på att tillägga innan jag avslutar detta mitt första inlägg på depprock.com, den här bloggen kommer framförallt att handla om musiken (min uppfattning av musiken) inte musikerna. Därför tänker jag inte säga nåt om Joy Divisions sångares, Ian Curtis, tragiska livsöde och alltför tidiga frånfälle. Det finns så många bättre källor till det, böcker, dokumentärer och till och med en spelfilm.

Jag tänker heller inte säga nåt nämnvärt om New Order, bandet som de andra i Joy Division bildade efter Curtis död. Jag kan bara kort konstatera att jag personligen tycker att New Order, trots sin jättemycket längre gärning, en del hyfsade och två jättebra låtar, är ganska tråkiga. Det brukar jag få skit för.