Som så många andra 70-talister har jag varit skeptisk till att importera halloweenfirandet till Sverige, men skepicismen har mattats av med åren. För visst är det väl egentligen ganska trevligt att det kommer små läskiga figurer och ringer på dörren då och då.

Det jag fortfarande är skeptisk till är själva soundtracket. Om man nu måste lyssna på hädisk populärmusik såhär i allhelgonatider, så tycker jag att man kan skippa hårdrocken. Hårdrock och skräck är ingen lyckad kombination (särskilt inte på film) enligt mig, det är sällan hårdrock låter speciellt skrämmande.

Något som däremot kan låta väldigt skrämmande är det tyska språket. Särskilt om orden spottas fram så att saliven sprutar åt alla håll. (Tyska kan också vara ett väldigt vackert språk, jo det kan det visst det! Skärp er!) Några som behärskar detta till fulländning är det Nietzscheansk-Freudeanska gothsyntbandet (jag har förvarnat er om att det kan dyka upp goth på den här bloggen, så inget gnäll!) Das Ich (”jaget” låter ju tufft på svenska också, inte).

Deras skiva Die Propheten är ett storverk inom det gotiskt syntiga gebitet. Med låttitlar som Es ist ja Krieg…… (en titel som får mig att tänka på DAF:s gamla Ein Bisschen Krieg, en inte heller helt angenäm men ändock trevlig liten visa), Kain und Abel och Des Satans Neue Kleider (här hör man tydliga influenser från tidiga Swans) tonsätter de den tyska, värdenihilistiska traditionen med bravur. Allra bäst blir det i Gottes Tot, skivans själva epicentrum:

Som så många andra elektroniska band med goth-tendenser har Das Ich med tiden börjat att låta allt mer eurotechno (=aptråkigt). Men jag tycker absolut att ni ska ge er i kast med Die Propheten, det är den värd.