Hundra grymma låtar och tio grymma album från 2014

2014 är över. När jag såhär två dagar senare tänker tillbaka på året som gått är det svårt att inte haka upp sig på det där med att brist på empati som politisk idé vunnit sånt gehör i opinionen i det här landet, något som gör mig ledsen ända in i själen. Men samtidigt kan man blicka tillbaka på ett år då det gjordes en hel del grym musik.

Här kommer min topp tio för bästa skivorna förra året, samt en spellista med hundra kanonbra låtar från hundra band/artister som satt sin prägel på mitt musiklyssnande under året (när det gäller en av låtarna kan det hända att jag är lite partisk).

Innan jag börjar med tio i topp, så måste jag ge ett hedersomnämnande till Winkie vars makalösa One Day We Pretended to Be Ghosts, kanske är den skiva jag lyssnat mest på under 2014. Men tyvärr kom den ut 2013 – jag hade inte hört den när jag satte samman förra årets lista (än en gång: Förlåt!).

Hedersomnämnande till Morrissey också, som gjorde sin bästa skiva på länge och därför kom på elfte plats (eller där nånstans).

Börjar med tio i topp, skivor (sex låtar eller fler):

10.

youngteam-fading-into-night-artwork-cover-400x400

Youngteam – Fading Into Night

Shoegaze + mörker är aldrig fel. Jag repeterar shoegaze + mörker = aldrig fel!

9.

twillightsad

The Twilight Sad – Nobody Wants To Be Here  And Nobody Wants To Leave

Dessa skottar gör så jäkla fina, ledsamma låtar.

8.

wrangler

Wrangler – L.A. Spark

Bästa synten i år! Cabaret Voltaire-bassisten Stephen Mallinders nya band.

7.

jessica93rise

Jessica 93 – Rise

Bandnamnet och skivomslaget till trots är detta deppskrammel av bästa sort.

6.

Iceage-Plowing_Into_The_Field_Of_Love

Iceage – Plowing Into the Field of Love

De här danskarna kan inte göra fel. Ännu bättre än förra årets fantastiska You’re Nothing, som jag var övertygad om att jag hade med på förra årets topp tio, ända tills jag kollade nyss. Konstigt – hur tänkte jag där?

5.

thekvb

The KVB – Out of Body

The KVB var i alla fall med på förra årets topp tio. Bara sex låtar, men alla depprökare av rang.

4.

haveanicelife

Have A Nice Life – The Unnatural World

Av alla band jag upptäckt i år, som släppt skivor i år, är detta det näst bästa. Deppskrammel av allra bästa sort.

3.

lament_l

Einstürzende Neubauten – Lament

Första världskrigstemat sitter som en smäck. När Neubauten är som bäst, som på den här skivan, är Blixa och gänget alltid bland de allra bästa.

2.

blueangellounge

The Blue Angel Lounge – A Sea of Trees

Depprock med stort D, enligt mig. Såhär ska det låta. Det var nära att Nico-fantasterna med det Sternberg-doftande namnet blev etta på listan, men så kom jag att tänka på att…

1.

Swans_To_Be_Kind

Swans – To Be Kind

…när Swans är som bäst, vilket de var på förra årets skiva, är de helt enkelt bäst. Punkt.

Här kommer spellistan, först Spotify-versionen och sen en länk till Deezer-versionen:

 
http://www.deezer.com/playlist/1102936971

Annonser

Äntligen, mer Swans åt folket!

Swans: To Be Kind

Swans: To Be Kind


Som vi har längtat! Nu kan ni sluta lyssna på Kent, för nu finns Swans nya skiva, To Be Kind, äntligen på:

Spotify

Deezer (Eftersom jag gått över till Deezer numera p.g.a. ett schysst erbjudande känns det naturligt att börja länka dit också.)

Annat (Valfri länk till skivan klistras in på nåt bra ställe.)

Äntligen!

Som vanligt, när det gäller Swans, handlar det inte om lättsmält musik, utan istället musik som är som (ähum) fullkorn för själen. Fiberrikt och helt överjävla bra är det!

Och här kommer några sköna intervjuer med Michael Gira om nya skivan:

A Quietus Interview –
This Is My Sermon: M Gira Of Swans Speaks To John Doran

Michael Gira: A Brutal Kindness – Thirty-two years later, Gira continues to strive for transcendence through music.

Swans (Pitchfork Interview)

Att förhandslyssna på Swans


Trailer till Swans kommande skiva To Be Kind.

Att Swans är ett av den här bloggarens favoritband råder det nog ingen tvekan om. Att Swans nya skiva, To Be Kind, som släpps om en knapp månad, kommer att falla den här bloggaren stenhårt på läppen verkar det inte heller råda någon tvekan om.

Den skevt undergångsfunkiga låten A Little God In My Hands som släpptes för en tid sen talade sitt tydliga språk (hörs i trailern ovan). Nu har två till låtar från skivan dykt upp på Youtube. Den här:

Och den här:

Låter ju helt jävla ljuvligt! Nu vill jag höra resten!

Nu!

Hörde ni det, Swans!

NU!

Släpp skivan nu för sjutton!

Pallar inte vänta ju!

Halloweenspecial: Om tyska gudsförnekare

Som så många andra 70-talister har jag varit skeptisk till att importera halloweenfirandet till Sverige, men skepicismen har mattats av med åren. För visst är det väl egentligen ganska trevligt att det kommer små läskiga figurer och ringer på dörren då och då.

Det jag fortfarande är skeptisk till är själva soundtracket. Om man nu måste lyssna på hädisk populärmusik såhär i allhelgonatider, så tycker jag att man kan skippa hårdrocken. Hårdrock och skräck är ingen lyckad kombination (särskilt inte på film) enligt mig, det är sällan hårdrock låter speciellt skrämmande.

Något som däremot kan låta väldigt skrämmande är det tyska språket. Särskilt om orden spottas fram så att saliven sprutar åt alla håll. (Tyska kan också vara ett väldigt vackert språk, jo det kan det visst det! Skärp er!) Några som behärskar detta till fulländning är det Nietzscheansk-Freudeanska gothsyntbandet (jag har förvarnat er om att det kan dyka upp goth på den här bloggen, så inget gnäll!) Das Ich (”jaget” låter ju tufft på svenska också, inte).

Das Ich

Fina killar, som även var med och grundade konströrelsen Neue Deutsche Todeskunst.

Deras skiva Die Propheten är ett storverk inom det gotiskt syntiga gebitet. Med låttitlar som Es ist ja Krieg…… (en titel som får mig att tänka på DAF:s gamla Ein Bisschen Krieg, en inte heller helt angenäm men ändock trevlig liten visa), Kain und Abel och Des Satans Neue Kleider (här hör man tydliga influenser från tidiga Swans) tonsätter de den tyska, värdenihilistiska traditionen med bravur. Allra bäst blir det i Gottes Tot, skivans själva epicentrum:

Som så många andra elektroniska band med goth-tendenser har Das Ich med tiden börjat att låta allt mer eurotechno (=aptråkigt). Men jag tycker absolut att ni ska ge er i kast med Die Propheten, det är den värd.

Varför depp? Och om svanar.


Söt kanin va? Men varför håller den moroten som om den var ett vapen? Och står inte kaninen i en blodpöl?

“What came first – the music or the misery? Did I listen to the music because I was miserable? Or was I miserable because I listened to the music? Do all those records turn you into a melancholy person?”
― Nick Hornby, High Fidelity

Varför lyssnar man på deppig musik? Varför föredrar somliga sånt före glada, livsbejakande grejer? Jag skulle egentligen vilja vända på frågan. Varför lyssnar somliga på glad musik när de inte behöver?

Frågeställningen i citatet ovan lutar åt att det är självdestruktivt att lyssna på deppig musik. Att man, om man inte redan är under isen, påverkas negativt av den. Men blir man verkligen deppig av deppig musik?

Jag kan ju bara gå till mig själv, även om jag på ett sätt vill känna negativiteten i sorgsna, uppgivna låtar, som Swans fina Failure ovan (Oj, vad bra den är!), så känner jag mig ändå väldigt balanserad och tillfreds när jag lyssnar på sånt.

I’ve worked hard all my life
Money slips through my hands
My face in the mirror tells me
It’s no surprise that I’m
Pushing the stone up the hill
of failure

Mmmmm, vad fint…

När jag hör en glad truddelutt blir jag däremot som bäst bara uttråkad. Glad musik känns sällan äkta och säger mig oftast ingenting. Självklart finns det undantag. Idas sommarvisa kanske? Fast även den har sina mörka sidor.

Men nu skulle ju det här handla om deppig musik och inte glatt dravel. Enligt en japansk studie, som publicerades i Frontiers in psychology i somras, så är det skillnad på de känslor man uppfattar att musiken förmedlar och det man känner själv medan man lyssnar. Det är till exempel vanligt att människor känner tröst när de lyssnar på sorgsen musik.

Katarsis! tycker jag mig höra någon ropa. Det är mycket möjligt att Aristoteles idé om att tragedier på nåt sätt suger åt sig ens ledsamheter och renar en från dem, har med det hela att göra. Det är en av forskarna som genomfört studien själv inne på i en artikel i New York Times

Hon skriver där om ”vicarious emotion”, ställföreträdande känslor typ (min översättning). Känslorna finns i verket och är inte personligt knutna till den som lyssnar. Även om man till och med rycks med så till den milda grad att man gråter en skvätt, så kan det ändå kännas bra på nåt sätt för man upplever det utifrån och kan därför även uppfatta det vackra i det tragiska och förstå det djupt mänskliga på ett högre plan, och därmed dra lärdomar utav det. Eller nåt.

Slutsats: Det är skitbra för dig att lyssna på depprock! Ju deppigare desto bättre!

Jaja, nog om det.

Swans har länge varit ett av mina favoritband. De har nästan alltid varit kompromisslöst negativa i sin musik, vare sig de varit ilsket brutala, sorgset uppgivna, bittert ironiska eller bara allmänt skrämmande. Här är låten som fick mig att fastna för dem en gång i tiden:

Den hörde jag på radio (Bommen, bästa radioprogrammet genom tiderna). Av någon anledning hade jag redan en skiva med sångarna och frontgestalterna Michael Giras och Jarboes sidoprojekt Skin. På den sjöng enbart Jarboe, så att hon hade en fantastisk och märkligt spöklik röst visste jag redan. Men när jag för första gången lyssnade på albumet Children of God och hörde Michael Giras mässande tordönstämma på öppningsspåret New Mind höll jag på att trilla av stolen. I New Mind finns det också kvar en hel del av det mer brutala noiserockiga stuk Swans hade på sina första skivor, då de räknades som en del av No Wave-scenen i New York, tillsammans med t.ex. Sonic Youth.

Vilket sväng va?

De hade redan gjort fyra skivor när de släppte Children of God, de två första är alldeles för brötiga för mig, men de som gillar sånt menar att det är bland det tyngsta som gjorts. Sen blev Jarboe medlem, till att börja med som keyboardist, och, jag är osäker på om det berodde på henne eller inte, de två nästföljande skivorna är riktigt lyssningsbara, om än fortfarande lite mer åt noiserock-hållet.

Därefter gjorde de plötsligt en folkrockig skiva på ett av de stora skivbolagen. The Burning World som den hette, blev en flopp och Michael Gira själv verkar tycka att den är Swans stora lågvattenmärke. Den är i princip omöjlig att få tag i, och lär aldrig återutges, men eftersom jag tycker att den i alla fall är ok, är det ju tur att hela skivan finns att lyssna på på youtube.

Det är skivorna som Swans släppte därefter, under 90-talets början, som är deras mästerverk enligt mig. På skivorna White Light From the Mouth of Infinity (som Failure är med på) och Love of Life (som numera är sammanslagna till en dubbelskiva tillsammans med material från sidoprojeket Skin) Various Failures blommade det nya lugnare, mognare och mer musikaliskt variationsrika Swans ut och blev ett av depprockens stora namn. Även texterna blev intressantare och mer mångbottnade, lyssna till exempel på den bittert ironiska Love Will Save you, från White Light From the Mouth of infinity:

Lyssna förresten också på Jarboes utomjordiska vibrato i den här låten från samma skiva, det är inte många som kan låta så:


fin video nån har gett låten på Youtube, nån som vet från vilken film? (I fjol i Marienbad är det. Tack Sara!)

Och här är en fantastisk låt från Love of Life, där de rentav är politiska:

The Sun Will Not Rise Today
You Children Will Stay Where You Lay
The Oil Is Black And It’s Thick
And Sex Is A Void Filled With Plastic
The President’s Mouth Is A Whore
When There’s Murder The Audience Roars
There’s No Room Left For The Strong
Everything Human’s Necessarily Wrong:
(Amnesia)


Återigen dessa märkliga kaniner, men varför brinner deras huvuden? Låten är drygt fyra minuter, jag har ingen aning om varför videon fortsätter i ytterligare sex minuter.

Och till sist 10 minuters vacker depp från Soundtracks for the Blind, deras sista album innan de gjorde ett uppehåll på 13 år:

Att de ofta gjorde långa komplexa låtar med intrikata instrumentalpartier, som The Final Sacrifice här ovanför, är skälet till att Swans även setts som föregångare inom postrocken.

1997 upplöstes Swans. Jarboe har sedan dess satsat på sin solokarriär, som vi säkert kommer få anledning att återkomma till på denna blogg. Detsamma gäller Michael Giras soloprojekt Body Lovers och Angels of Light.

Swans återuppstod 2010, men utan Jarboe. Den senaste skivan The Seer kom 2012 och är riktigt bra, även om man saknar Jarboes spöklika stämma. Lyssna på den vetja!

(Fan vad långt det här blev!)