Nej, det handlar inte om melodifestivalen. Tvärtom!

När det skotska bandet Lowlife albumdebuterade 1986 ställde de sig stabilt i depprockens absoluta mitt. Lowlife låter så middle-of-the-road som depprock kan låta, som 80-tals-depprocken i sin renaste form. Ibland är det så kompromisslöst att det nästan blir tråkigt. Men oftast handlar det om ett underbart stilrent vemod med fint utmejslade chorusdränkta basgångar (att det är Cocteau Twins första bassist som spelar dem hörs) och gitarrslingor tillsammans med en lagom mörk, nästan för perfekt depprock-röst. Det är musik som är perfekt lämpad för mulna dagar och sena nätter. Som i A Sullen Sky:

Eller som i Hollow Gut:

Bägge från deras klassiska skiva Diminuendo – till bredden fylld av trösterik musik att hålla i handen efter t.ex. ännu en nedslående kväll framför melodifestivalen (det kanske handlade om den i alla fall):