Den slovenska konstens comeback

Uppdatering: Nu finns Labachs egna gymnastiska video till Whistleblowers på Youtube, så nu kan jag äntligen bädda in den här. Tjohoo! Samtidigt har fan-videon jag tidigare hade med här förvunnit från youtube pga rättighetsproblem (inte helt oväntat).

Efter ett uppehåll på tjugo år, har jag upptäckt att jag tycker att Laibach (som tagit sitt namn efter det tyska namnet på den slovenska huvudstaden Ljubljana) är lite roliga igen. Kanske är det för att jag innan jag hört nåt från nya skivan läste den här texten i The Guardian, Laibach: the unlikely godfathers of Occupy and Anonymous.

Eller så var de aldrig så eurotechno-aktiga under de senaste 20 åren (det är nu 34 år sen de startade inom ramen för den kontroversiella konströrelsen Neue Slowenische Kunst) som jag har haft för mig – fast jag var och såg dem live någon gång i mitten av 00-talet, och då var de ganska eurotechno-aktiga och inte alls så bra som när jag t.ex. såg dem i Moderna Muséets trädgård -92.

Nu har jag i alla fall hört några spår från kommande skivan (Oj, nu hör jag Nick Caves Carny från TV:n, tydligen som soundtrack till en dokumentär om en marionettmästare, verkar passande, jaja back to Laibach.), och det låter faktiskt riktigt bra om låtar som Eurovision (diggar catchfrasen ”Europe is fallin apart”) och Resistance is Futile (som halvtrekkie är det ju svårt att motstå en så Star Trek-färgad text, ”We are Laibach, resistance i futile”. Fast allra bäst av det jag hört är den här låten, Whistleblowers:

Fin video! Och lite skrämmande på ett typiskt fascism-estetiskt Laibachsätt.

Jag gillar förresten det tvetydiga sätt de använder begreppet ”whistleblowers” på.

Fast bäst och mest skrämmande var de nog ändå på den gamla goda tiden, t.ex. i deras numera klassiska cover på Rolling Stones Sympathy For the Devil:

Fina killar!

Om man vill ha en utförligare redogörelse för vad fanken Laibach egentligen håller på med kan jag varmt rekommendera den här videon:

Annonser

En evighet

Ramlade på videon nedan där nån har fått den geniala idén att kombinera en av Joy Divisions bästa låtar, The Eternal, med scener ur Ron Frickes dokumentär Baraka från 1992. Och jäklar vilken bra kombination. En rent meditativ upplevelse.

Den som gjort det verkar verkligen veta vad hen håller på med. Här har hen gjort något liknande med The Cures To Wish Impossible Things:

Hål i magen – hur lågt kan man sjunka?

Nej, det handlar inte om melodifestivalen. Tvärtom!

När det skotska bandet Lowlife albumdebuterade 1986 ställde de sig stabilt i depprockens absoluta mitt. Lowlife låter så middle-of-the-road som depprock kan låta, som 80-tals-depprocken i sin renaste form. Ibland är det så kompromisslöst att det nästan blir tråkigt. Men oftast handlar det om ett underbart stilrent vemod med fint utmejslade chorusdränkta basgångar (att det är Cocteau Twins första bassist som spelar dem hörs) och gitarrslingor tillsammans med en lagom mörk, nästan för perfekt depprock-röst. Det är musik som är perfekt lämpad för mulna dagar och sena nätter. Som i A Sullen Sky:

Eller som i Hollow Gut:

Bägge från deras klassiska skiva Diminuendo – till bredden fylld av trösterik musik att hålla i handen efter t.ex. ännu en nedslående kväll framför melodifestivalen (det kanske handlade om den i alla fall):

Depprock och dans

En vanlig villfarelse som jag stött på många gånger är att det inte skulle vara möjligt att dansa till depprock. Ingenting kunde vara mer fel. Depprock är egentligen den perfekta dansmusiken, särskilt om du verkligen vill uttrycka något med din dans, t.ex. förmedla dina innersta känslor eller berätta en uppbygglig historia. För att leda detta i bevis har jag här samlat ett antal filmer där det dansas till The Cures musik. Redan den första säger egentligen allt.


Depprock och balett – en perfekt kombination.


Depprock och flamenco – en perfekt kombination.


Depprock och hiphopdans – en perfekt kombination.


Depprock och modern dans – en perfekt kombination.


Depprock och balett igen – som sagt, en perfekt kombination.


Depprock och clogging – en kombination.

En cool sångerska och basist som gått ur tiden

Det dör alldeles för mycket människor nuförtiden. Idag nåddes jag av den tråkiga nyheten att Lorna Donley, som under åren 1978-1982 frontade Chicagos postpunkstoltheter DA!, har gått ur tiden. Jag vet inte hur det gick till och jag tänker inte nysta i det heller. Däremot vill jag säga något om bandet, som hon startade redan som 16-åring.

DA! släppte bara en singel och en EP under sina aktiva år, och brukar räknas som ett av de mest felaktigt förbisedda banden under postpunk-eran. Att detta stämde blev tydligt när det 2010 kom ut en samling, Exclamation Point, med musiken från skivorna ovan tillsammans med tidigare osläppt material. Osläppt material som det är omöjligt att förstå varför det inte släpptes.

Kanske var de helt enkelt före sin tid. För det låter riktigt bra om DA! Det påminner ofta om hur PJ Harvey lät under 90-talet. Det är musik full med snygga gitarr- och basfigurer och ett sound som ofta ligger och pendlar någonstans mellan Patti Smith och Siouxsie & the Banshees. Och framförallt låter Lorna Donleys röst otroligt bra – och faktiskt som en korsning mellan just Patti, Siouxsie och PJ. Ibland blir det riktigt mörkt och murrigt, som i depprockpärlan Dark Rooms (1.49 in blir den helt fantastisk):

Men hela Exclamation Point är alltså riktigt jäkla bra, och finns som tur är på Spotify: