Jaha, då var det dags för min första topplista här på depprock.com. Jag kanske bör nämna att jag inte har några krav på att det är det faktiska liveljudet man hör i filmen, det räcker att man ser bandet uppträda.

På tredje plats har vi framträdandet som pågår fram till cirka 1.40 in i följande filmsnutt, ni kan sluta titta sen:

Jag minns det som igår när jag såg Wim Wenders Himmel över Berlin för första gången på Fyrisbiografen i Uppsala. Jag var redan ett fan av Nick Cave and the Bad Seeds, men hade av någon anledning helt missat att de skulle vara med i filmen.

Jag tänkte redan när jag satt där i den lilla biosalongen (Fyrisbiografen är inte inte direkt känd för sina stora salonger) att det här, det är fan den bästa film jag sett någon gång. De långa stillsamma tagningarna, det ofta svartvita fotot, Berlinexteriörerna, det existentialistiska temat och den poetiskt lågmälda tyska som talades i filmen – allt detta föll mig på läppen (det här var under min ”djupa” period, som pågick från det att jag gick i åttan till några år in på gymnasiet).

Och sen, till råga på allt, dök alltså Nick Cave i egen hög person upp i filmen och satt och såg svår ut på en barstol. Oj, oj, oj!

På andra plats har vi följande uppträdande:

Javisst! Samma film! Jag hade aldrig hört Crime and the City Solution förut, men så fort gitarriffet drog igång förstod jag att det här var ett band att högakta, att dyrka, att älska. Jag sveptes med lika mycket som Solveig Dommartin ser ut att göra där bredvid sin pelare.

Sångaren, Simon Bonney, sjöng precis så som jag tyckte att man skulle sjunga, och åmade sig på ett coolt liksom världsfrånvänt sätt.

Och gitarrsoundet sen – precis så skulle ju gitarrer låta! Och den där gitarristen, som jag så småningom upptäckte var Birthday Partys (Nick Caves tidigare band) gamle gitarrist Rowland S. Howard, som spelade det där grymma gitarriffet såg så fruktansvärt cool ut (det här var på den tiden en cigarett i mungipan fortfarande kunde se coolt ut, numera ser det ju egentligen bara dumt ut) när han argt stapplade fram och tillbaka på scenen. Jaja, jag är fotfarande helsåld på Crime and the City Solution, så dem kommer jag att återvända till.

På första plats har vi det här:

Japp, samma film igen! Det här är fortsättningen på filmklippet från tredjeplatsen, så jag hoppas att ni slutade titta efter 1.40 som jag sa åt er att göra. Här har vi plötsligt Nick Cave i sitt esse i låten From Her to Eternity – i en spelfilm!

Nick Cave är den mest intensiva scenpersonlighet jag sett på en scen, och han har fortsatt att leva upp till mina förväntningar varje gång jag sett honom och the Bad Seeds live. Och här är det ju med rätt uppsättning medmusiker. Blixa Bargeld och Mick Harvey liksom! Kan man bli kompad av ett coolare band?

Fast det är irriterande när Bruno Ganz först och sen Solveig Dommartin lämnar konserten, för att gå till baren i rummet intill (dummjävlarna), mitt under låten, och kameran följer med dem dit. Allt man vill är ju att se det som händer på scenen!

Jag kan inte minnas att jag sett några liveframträdanden som är bättre än de här i en spelfilm. Särskilt inte bättre än det sista – och då är det väl i alla fall live-ljudet man hör eller? Det är i alla fall inte albumversionen som lagts på, som på låtarna på tredje och andra plats.

Himmel över Berlin var min favoritfilm i många år efteråt. Och en film med de här tre framträdandena och ett soundtrack som i övrigt innehöll finfina låtar med Tuxedomoon, Laurie Anderson, och Minimal Compact, måste ju bara vara the überfilm of depprock!

För att ni inte ska känna er alltför snopna för att alla framträdanden var från en och samma film, avslutar jag med en fjärdeplats också:

Bauhaus med Peter Murphy i spetsen och deras klassiska låt Bela Lugosi’s Dead passar verkligen oerhört bra i inledningen till den trevliga nästanvampyrfilmen The Hunger, med Catherine Deneuve och David Bowie i huvudrollerna.