Morrissey twittrar!

Apropå Morrissey, så började han twittra häromdagen. Hans första tweet såg ut såhär:

Det här är givetvis en ohyggligt stor nyhet för somliga av oss. Eller, nej för alla. Det är en riktig jäkla världsnyhet! Eller som Pitchforks rubrik löd:

Morrissey Is Now Tweeting, Everybody. Today, history is made

Och kolla bara hur många träffar man får om man söker på Morrissey och Twitter i Googles nyhetssök! Som sagt, världsnyhet.

Första tweeten följdes av en skarpsinnigt ofullständig analys av Twitter som fenomen:

De tweets som kommit från kontot därefter har varit ganska tråkiga standard-tweets som gör reklam för kommande skivan och spelningar och sånt. Men ändå, det är ju Morrissey! Eller? Russel Brand känner sig inte helt säker:

Mark E. Smith från The Fall är i alla fall säker:

Roligaste tweeten om Morrisseys twitterdebut står kontot Troubled Morrissey för (i alla fall om man kan sin Morrissey-lyrik). Hen vänder sig direkt till Morrissey med följande kommentar:

Troubled Morrissey är min favorit-twittrare när det kommer till Morrissey-relaterade frågor i stort. Han har också en underbart rolig webbplats fylld till bredden med Morrissey-relaterad humor. Till exempel finns där en massa diagram i stil med de här:

20140511-222403

20140509-214916

Besök Troubled Morrisseys webbplats nu!

Annonser

Idiotiskt att rösta, fråga Morrissey

morrissey_world_peace

Fan, Morrissey har ju släppt en ny singel! Jaja, det visste ni säkert redan, men det måste jag ju ändå skriva om! För när världens bästa textförfattare och en av världens bästa sångröster släpper nytt material är det bara att tacka och bocka. Låtarna behöver egentligen inte ens vara tipp topp, så länge det är Morrisseys ord och röst som hörs – låtarna tar sig direkt in i min ryggmärg där alla gamla Smiths- och Morrissey-pärlor präglats in sen jag var en finnig liten spoling. Och nu är det hela fem år sedan sist! (Om man bortser från den fina tolkningen av Lou Reeds Satellite of Love i slutet på förra året.)

Och vad får man? Jo, en Morrissey på sitt allra bästa cynisk-ironiska anti-etablissemanget- och det är synd om människorna-humör:

World peace is none of your business
You must not tamper with arrangements
Work hard and sweetly pay your taxes
Never asking what for
Oh oh, you poor little fool

Och så fortsätter det. Han sparkar både uppåt och nedåt och ger sig in i världspolitiken och hade man tänkt rösta i nåt nära förestående val (eller två) så är man en idiot för i låtens crescendo sjunger Morrissey:

Each time you vote, you support the process

Fast jag är en idiot (det har jag ingenting emot).

Låten verkar inte ha kommit till Spotify än, jag hittar den i alla fall inte. Den finns dock på Deezer:

http://www.deezer.com/album/7787211

Och lär även finnas på iTunes, ryktas det.

Och, last but not least, här kan man höra Morrissey deklamera texten i någon slags promo-video för nya albumet som ska släppas den 11 juli. (Tjo-fucking-ho!) Det roligaste med videon är inte att han har frack (fast frackar är alltid roliga) och sitter vid en flygel, utan att Nancy Sinatra (!) plötsligt dyker upp på ett hörn:

Varför man ska lyssna på episk gårdsmusik när man är förkyld.

Jag har under de senaste dagarna varit väldigt förkyld, det har varit väldigt synd om mig. Och jag är fortfarande så förkyld att jag knappt orkar skriva det här. Jag har ont i kroppen, producerar oerhörda mängder snor och har börjat hosta så att det gör ont.

En problemställning som följt mig under dessa dagar av förödmjukelse har varit vad fanken jag ska lyssna på för att må bättre. Att det ska vara deppigt är förstås självklart, eftersom glad musik är en sån humörsänkare. Det får heller inte vara alltför medryckande och dansant – även lättare pogo-dans är en big no no när man är så pass förkyld som jag.

Rejäla kavalkader av skramliga gitarrer som slår över i rundgång, kan möjligen fungera rensande på luftvägarna (t.ex. The Jesus and Mary Chains Psychocandy – som man ju sådär i största allmänhet inte kan lyssna för mycket på, så alla anledningar är bra!). Men det man framförallt behöver är något inslag i musiken som ens täppta näsa kan identifiera sig med, och som därmed kan fungera som ställföreträdande luftväg. Då behöver man en saxofon och det har Sad Lovers & Giants.

Låten ovan fungerar till exempel alldeles utmärkt, det kanske inte blir lättare att andas när man hör den, men det känns så – och det räcker. Ännu bättre fungerar följande exempel, bland annat för att den innehåller ett så fint och rörande saxofonriff att känslor kommer i sån gungning när man lyssnar att täpptheten börjar ge vika:

Bägge kommer från det fullängdsalbum som numera kallas Epic Garden Music, men som egentligen är en sammanslagning i efterhand av några singlar från 1981-1982 och lång-EP:n Epic Garden Music, som kom 1982. Den egentliga albumdebuten kom året efter i och med nästan lika grymma Feeding the Flame. Att låten som i nuvarande version öppnar Epic Garden Music, Imagination, inte var tänkt att göra det blir tydligt när man upptäcker att den även är första låt på Feeding the Flame, om än i en upphottad och lite tråkigare version.

Efter Feeding the Flame splittrades bandet typiskt nog. För att sedan dyka upp igen några år senare i en urmjölkad version med bara två av orginalmedlemmarna och utan att låta ens i närheten av lika bra som tidigare. Ja, det är den gamla vanliga visan, jfr. Glaxo Babies, och väldigt tråkigt att skriva om.

Roligare är det att skriva om hur Sad Lovers & Giants, vars sound oftast låg någonstans mellan The Chameleons och Echo & the Bunnymen (två favoritband som jag kommer att återvända till), plötsligt då och då kunde låta som The Smiths innan The Smiths ens var bildat (bildades i slutet av 1982, och också ett favoritband förstås, och som jag kommer att återvända till (Det var ett jäkla tjat om vilka jag ska återvända till!)):

Tror ni herrarna Morrissey och Marr kan ha lyssnat lite på den innan de drog igång?

Innan jag avslutar detta, måste jag bara säga att jag är en mäkta stolt bloggare just nu eftersom jag för några dagar sedan blev omnämnd på den eminenta bloggen Bakelit, en av Sveriges äldsta och bästa bloggar. Ni kan läsa inlägget här

Jag lovar, Anders, jag ska fortsätta envist, blogga med kärlek och hålla linjen!

Tillbaka till ämnet. Var nu duktiga och lyssna mycket på Sad Lovers & Giants två fina första skivor till nästa gång vi ses – det är de värda: