Vi är inte såna, vi är ju drömmare för fanken

Helt kort mellan att ha skruvat på en Ikea-garderob och sovdags. Tindersticks är tillbaka! Tindersticks, ett av mina absoluta favoritband – japp, det är därför Stuart Staples finns med på bannern däruppe. Och de är tillbaka med besked! Besked om att de fortfarande är asgrymma och att det nu är dystrare tongångar som gäller igen, nu verkar det vara slut med flörtandet med det lite mer upplyftande souliga, som på förra skivan – vilket de i och för sig gjorde skitbra. Men i en tid som definieras av krig, flyktingkatastrof och att fler och fler och fler i vårt kära Europa verkar vara villiga att lämna över makten till högextremister – för det brukar ju gå så bra när européer gör det (OBS IRONI!) – så känns det inte lika naturligt med dansant sväng i dur (särskilt inte för en som har en blogg som heter depprock.com).

We are dreamers, heter första släppet från kommande skivan The Waiting Room (den titeln lovar ju oerhört gott). En smått magisk låt med Jehnny Beth från Savages på finfin stödsång. Ja lyssna bara, och njut även av Gabriel Sannas minimalistiska filmkonst:

Jag visste väl att jag borde ha hållit mig till tanksen som far hit och dit i mitt senaste egna försök till musikvideo.

Gonatt!

Käften!

Jag hade tänkt att den här bloggen främst skulle handla om musik från 80-talet. Att jag skulle hylla gamla hjältar och ondgöra mig över depprockens förfall ner i ett goth-träsk där allt handlar om vampyrer och skräckromantik. Ett goth-träsk där det mesta numera låter som eurotechno, hårdrock eller som nåt soundtrack till en halvdassig fantasyfilm.

Så upptäcker jag, alldeles för sent, Londonbandet Savages, vars debutskiva, Silence Yourself, kom i våras. Savages är inte goth för fem öre. Savages är depprock som är på riktigt. Depprock när den är som bäst. Savages är som om ens gamla skivor med Siouxsie & the Banshees, Birthday Party och Joy Division smälts ner och blandats ihop med ens nästan lika gamla skivor med Pixies och PJ Harvey till nåt alldeles, alldeles underbart. Jag kanske låter lite överentusiastisk nu, men det är så sällan man upptäcker nya bra band i den här genren och Savages är fan fantastiska. Fan, fan, fan fantastiska!

De fyra medlemmarna Jehnny Beth – vilket är ett artistnamn (hon är även med i bandet John & Jehn tillsammans med artistnamet Johnny Hostile, får nog återkomma till bägge), hon heter egentligen Camille Berthomier, och sjunger med en trevlig fransk brytning – Gemma Thompson, Ayse Hassan och Fay Milton har hedersamt konstnärliga pretentioner med sin musik och sina texter, och budskapet är precis lagom muntert för en gammal depprockare som jag:

THE WORLD’S A DEAD SORRY HOLE
AND I’M COLD, AND I’M COLD
AND IM COLD, AND I’M STUBBORN
I’M SICK TO KEEP IT OPEN WIDE
AND SPEAKING WORDS TO THE BLIND

(ur Shut up)

För att ytterligare understryka att de menar allvar har de låtit trycka ett manifest (Ja, ni läste rätt, ett manifest! Så härligt pretentiöst!) på debutskivans omslag, om att allt skulle bli så mycket bättre om folk bara höll käften. (Jenny Beth deklamerar manifestet i början av videon ovan.)

De verkar vara riktigt bra på scen också. Här är en video där de uppträder på Later With Jools Holland (Varför har inte den programidén importerats till Sverige?):

Det enda irriterande med Savages är att de spelade samtidigt som My Bloody Valentine på Hultsfredsfestivalen (ni vet, den där tyska rockfestivalen utanför Stockholm) i somras. Hade de bara fått spela lite, lite senare hade jag upptäckt dem redan då. Så nu håller jag tummarna så hårt att det gör ont för att de ska komma tillbaka hit inom kort.

Håll nu käft och lyssna på Silence Yourself. Bästa spår: Shut Up, Waiting for a Sign, She Will, Husbands och underbara, underbara, avslutande Marshal Dear (Har saxofon någonsin låtit bättre?):