Tystnaden

Det är inte många låtar som slår So This is Silence – öppningsspåret på And Also the Trees självbetitlade debutalbum från 1984 – på fingrarna när det gäller att låta depprockig. Här finns verkligen hela kittet, sorgset klingande chorusgitarrer, en distinkt mullrande bas, halvtoner upp och ner och en sångare som låter som Robert Smiths (The Cures sångare asså) lite maskulinare storebrorsa.

Texten är precis sådär lagom jättedeppig och ryslig för att avnjutas i höstrusket. Den inleds med följande rader:

The boy walked round the jagged rocks
caught between ideals and desires
He sinks into oblivion
And there was silence, as he sat so still
Averted face stares at the floor
So this is silence
So this is silence

Åh, tystnaden!

Men sen händer det grejer. Tystnaden framstår ju inte direkt som nåt positivt, när man försjunkit i glömska som den stackars gossen tycks ha gjort. Men det finns värre saker. Mycket värre.

För – och det här är något som gör att låten har en intressant och ganska ovanlig uppbyggnad – redan efter 1.18 kommer låtens crescendo. Sångaren, Simon Jones – en av två Jones-bröder i bandet, får då plötsligt fnatt och vrålar, med sån ångest att jag ryser varenda gång jag hör det:

Listen… the sound of laughter
The frenzy and blind violence of fear

Brrr. Skratt – det är otrevliga grejer – farliga grejer, det vet ju alla som läst Ro…oups, kanske nån som ska läsa den. (Inga spoilers på den här bloggen inte. Nähä då.)

För att inte bli alltför långrandig, så fortsätter sedan låten på ett mer känslomässigt balanserat sätt. Man får lite grann intrycket att den lilla gossen funnit sig i situationen, även om den förutom tystnaden inbegriper pistolskott, idioter som skriker, skrattande flickor (usch och fy!) och bilolyckor.

Alltså, ni kan ju faktiskt lyssna på låten här ovanför, jag fattar inte varför jag ska behöva beskriva hela låten för er!

And Also the Trees är en mycket bra debutskiva – som förresten producerades av dåvarande (och senare utstötte) Cure-trummisen Lol Tolhurst (ni kan läsa mer om kopplingarna till The Cure på Wikipedia eller allmusic.com). Tyvärr kan man inte lyssna på den på Spotify, men den finns till exempel på Grooveshark. Inte minst är den här låten grym, med sitt finstämda gotiska (och då menar jag gotiska, inte gothiga) tema:

Ganska stiliga killar va? Fast ser de inte lite väl New Romantic ut i videon här ovanför? Passar till låten i och för sig. Här är en bild där de ser lite mer depprockiga ut:

And+Also+the+Trees (1)

And Also the Trees gjorde sedan flera bra skivor under 80-talet, lyssna till exempel på stråkfina Prince Rupert från Farwell to the Shade som kom 1989:

And Also the Trees lade aldrig ner verksamheten. Däremot tycker jag inte att deras 90- och 00-tal (som finns på Spotify) är så intressanta. De har dragit åt det mer moget (=tråkigt) jazzpoppiga och även försökt sig på folkmusik – Simon Jones låter tyvärr nästan som en karikatyr när han sjunger folkmusik.

Men i år har de släppt ett betydligt jämnare album än på länge. Hunter not the Hunted heter det (finns inte heller på spottan, men på grooveshark), där en hel del låtar minner om depprockjättar som Nick Cave och Tindersticks. Här spelar de titelspåret i fransk, lite sådär skönt konstnärlig miljö (sån miljö som anstår ett gäng depprockfarbröder):

Jag gillar framförallt hur Simon Jones gömmer sig bakom armen under merparten av framträdandet.

Annonser

En tanke på “Tystnaden

  1. Ping: Vi är inte såna, vi är ju drömmare för fanken | depprock.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s