Äntligen! 2015 kan läggas till historien, jag är klar nu!

Över en månad försenad har jag äntligen sammanställt en spellista för de hundra bästa låtarna och en topplista för de 21 trevligaste skivorna, enligt mig, som kom 2015.

På ett personligt plan var 2015 ett kanonår (om man bortser från sommarvädret och att jag fått än mindre tid över till bloggande). Men i det stora kan jag bara konstatera att fy i helvete vilket skitår. Så för att stilla våra sinnen inför det som komma skall måste vi börja med att ta oss igenom följande låt (en låt som nästan på pricken prickar in den här sidans kravprofil) – och låta dess stillsamma vemod skölja över oss.

Så vackert!

Tropic of Cancers mästerverk ovan är självklart med på depprock.com:s topphundralista. – Om ni vill lyssna på topphundralistan medan ni läser resten av blogginlägget hittar ni den här:

Eller om ni har Deezer:

http://www.deezer.com/playlist/1568915061

Nu går vi vidare i programmet till topplistan för skivor, som på grund av lathet råkade bli 21 stycken istället för tio i år:

Plats 20 (delad):

a3464643123_10

Soft Kill – Heresy

Uppföljaren till finfina An Open Door (2011) är för kort och har lite för lågt mixad sång, men måste ändå vara med här. Finns inte på de stora streamingtjänsterna, men väl på Soundcloud.

0006067549_10

Schonwald – Between Parallel Lights

Italienska coldwave-bandet Schonwalds nya finns inte heller på Spotify/Deezer. Tur då att den finns på Soundcloud.

Plats 19:

a2991138118_10

The Foreign Resort – The American Dream

Enda felet med The Foreign Resorts nya är att den är för kort.

Plats 18:

0004007384_10

Then Comes Silence – III – Nyctophilian

Hård-depp från Sverige av bästa sort.

Plats 17:

600x600bb

My Disco – Severe

Tung, mörk, monoton stillhet.

Plats 16:

a3563742882_10

K-X-P – III, Pt. 1

Årets bästa krautrock kommer från Finland. Med postpunk- och synttendenser.

Plats 15:

anna-von-hausswolff-2015-the-miraculous-cover

Anna von Hauswolf – The Miracoulus

Äh, jag håller med, hon är ju magisk.

Plats 14:

v600_81851Qho7L__SL1400_

A Place To Bury Strangers – Transfixiation

Lite ojämn för att vara APTBS därav den blygsamma placeringen (för att vara dem). Men topparna på skivan är så sjukt bra som bara APTBS kan vara. We’ve Come so Far är en av årets allra bästa låtar.

Plats 13:

r15-iwc-cradleSMALL

Ian William Craig – Cradle for the Wanting

Det vackra vemod som IWC skapar med bara röst och effekter är så helande för en stressad själ i en värld som tycks gå åt skogen.

Plats 12:

1625624_10153314592564222_3178100234366847270_n

She Past Away – Narin Yalnızlık

Förra skivan Belirdi Gece (2012) var kanske ännu bätre, men depprock på Turkiska låter fortfarande lika angeläget (och coolt).

Plats 11:

0004053794_10

Viet Cong – Viet Cong

Också lite för kort, sån här infallsrik postpunk vill man höra MYCKET av!

Plats 10:

homepage_large_e5bcb308

Algiers – Algiers

Slå ihop gammal hederlig soul med postpunk och ni får Algiers. Bästa crossover jag hört på år och dar. Vill höra mer postpunk-soul!

Plats 9:

4694

The Harrow – Silhouettes

Drömsk depprock som förvaltar arvet från bl.a. The Cure och Cocteau Twins med den äran.

 

Plats 8:

11183_JKT

The Soft Moon – Deeper

Hypermodern depprock! Soundet på The Soft Moons nya borde exporteras till fler band!

Plats 7:

a2791434963_10

Protomartyr – The Agent Intellect

Underbar slamrig postpunk som pendlar mellan vemod och ilska över människans utsatthet.

Plats 6:

1035x1035-Chelsea-Wolfe---Abyss---Cover-Art

Chelsea Wolfe – Abyss

Djup därnere hör man Chelseas ljuva stämma tränga fram genom mörkret. Magi.

Plats 5:

nicole-saboune-miman

Nicole Sabouné – Mima

Vilket fantastiskt år för…

Plats 4:

a1869777674_10

Agent Side Grinder – Alkimia

…svensk depprock!

Plats 3:

a2325072224_10

Motorama – Poverty

De här ryssarna kan inte göra fel. Nya skivan är ännu bättre än deras tidigare. Skrev om den här.

Plats 2:

folder

La Santé – Punk Body Music

Synt på polska – kan det vara nåt? Ja, tack! EBM som går tillbaka till rötterna, hittar DAF:s punkiga attityd, skiter i de feta hårdrocksackorden och skriksång på knagglig engelska och låter bara hårt, kargt, effektivt. Och polska låter så tufft! Så jävla bra!

Plats 1:

Spectres_-_Dying

Spectres – Dying

Problemet med en hel del ny shoegaze är att det ska låta så euforiskt, drömskt och tyvärr ibland mest bara sött därinne bland gitarrväggarna. Det problemet har inte Spectres. Den här skivan är underbar, den här skivan är bland det bästa jag har hört.

Osså avslutar vi med 2015 års bästa cover:

Annonser

Topp tre liveframträdanden i spelfilm

Jaha, då var det dags för min första topplista här på depprock.com. Jag kanske bör nämna att jag inte har några krav på att det är det faktiska liveljudet man hör i filmen, det räcker att man ser bandet uppträda.

På tredje plats har vi framträdandet som pågår fram till cirka 1.40 in i följande filmsnutt, ni kan sluta titta sen:

Jag minns det som igår när jag såg Wim Wenders Himmel över Berlin för första gången på Fyrisbiografen i Uppsala. Jag var redan ett fan av Nick Cave and the Bad Seeds, men hade av någon anledning helt missat att de skulle vara med i filmen.

Jag tänkte redan när jag satt där i den lilla biosalongen (Fyrisbiografen är inte inte direkt känd för sina stora salonger) att det här, det är fan den bästa film jag sett någon gång. De långa stillsamma tagningarna, det ofta svartvita fotot, Berlinexteriörerna, det existentialistiska temat och den poetiskt lågmälda tyska som talades i filmen – allt detta föll mig på läppen (det här var under min ”djupa” period, som pågick från det att jag gick i åttan till några år in på gymnasiet).

Och sen, till råga på allt, dök alltså Nick Cave i egen hög person upp i filmen och satt och såg svår ut på en barstol. Oj, oj, oj!

På andra plats har vi följande uppträdande:

Javisst! Samma film! Jag hade aldrig hört Crime and the City Solution förut, men så fort gitarriffet drog igång förstod jag att det här var ett band att högakta, att dyrka, att älska. Jag sveptes med lika mycket som Solveig Dommartin ser ut att göra där bredvid sin pelare.

Sångaren, Simon Bonney, sjöng precis så som jag tyckte att man skulle sjunga, och åmade sig på ett coolt liksom världsfrånvänt sätt.

Och gitarrsoundet sen – precis så skulle ju gitarrer låta! Och den där gitarristen, som jag så småningom upptäckte var Birthday Partys (Nick Caves tidigare band) gamle gitarrist Rowland S. Howard, som spelade det där grymma gitarriffet såg så fruktansvärt cool ut (det här var på den tiden en cigarett i mungipan fortfarande kunde se coolt ut, numera ser det ju egentligen bara dumt ut) när han argt stapplade fram och tillbaka på scenen. Jaja, jag är fotfarande helsåld på Crime and the City Solution, så dem kommer jag att återvända till.

På första plats har vi det här:

Japp, samma film igen! Det här är fortsättningen på filmklippet från tredjeplatsen, så jag hoppas att ni slutade titta efter 1.40 som jag sa åt er att göra. Här har vi plötsligt Nick Cave i sitt esse i låten From Her to Eternity – i en spelfilm!

Nick Cave är den mest intensiva scenpersonlighet jag sett på en scen, och han har fortsatt att leva upp till mina förväntningar varje gång jag sett honom och the Bad Seeds live. Och här är det ju med rätt uppsättning medmusiker. Blixa Bargeld och Mick Harvey liksom! Kan man bli kompad av ett coolare band?

Fast det är irriterande när Bruno Ganz först och sen Solveig Dommartin lämnar konserten, för att gå till baren i rummet intill (dummjävlarna), mitt under låten, och kameran följer med dem dit. Allt man vill är ju att se det som händer på scenen!

Jag kan inte minnas att jag sett några liveframträdanden som är bättre än de här i en spelfilm. Särskilt inte bättre än det sista – och då är det väl i alla fall live-ljudet man hör eller? Det är i alla fall inte albumversionen som lagts på, som på låtarna på tredje och andra plats.

Himmel över Berlin

Himmel över Berlin

Himmel över Berlin var min favoritfilm i många år efteråt. Och en film med de här tre framträdandena och ett soundtrack som i övrigt innehöll finfina låtar med Tuxedomoon, Laurie Anderson, och Minimal Compact, måste ju bara vara the überfilm of depprock!

För att ni inte ska känna er alltför snopna för att alla framträdanden var från en och samma film, avslutar jag med en fjärdeplats också:

Bauhaus med Peter Murphy i spetsen och deras klassiska låt Bela Lugosi’s Dead passar verkligen oerhört bra i inledningen till den trevliga nästanvampyrfilmen The Hunger, med Catherine Deneuve och David Bowie i huvudrollerna.