Henry Miller och den sjuka civilisationen

Jag ska erkänna en sak. Jag har inte läst Henry Millers Kräftans Vändkrets. Borde jag det? Jag vet inte. Kanske. Men för länge sedan läste jag en bok av Anaïs Nin. Borde jag ha gjort det? Jag vet inte. Jag vill minnas att den var lite ekivok (ja, jag vet, nu lät jag som en gammal farbror, men det är ju ett sånt roligt ord! Ekivok!). Jag har för mig att Anaïs Nin och Henry Miller hade ihop det på nåt sätt. Eller har jag fel? (Jag vet att jag kan googla, men orka!)

När Henry Miller fick frågan om varför hans roman Kräftans vändkrets, Tropic of Cancer, hette som den gjorde, svarade han: ”It was because to me cancer symbolizes the disease of civilization, the endpoint of the wrong path, the necessity to change course radically, to start completely over from scratch.” (Ok, nu har jag googlat. Och, ja, de hade ihop det på nåt sätt.)

Jag gissar att det där med ”the disease of civilization” är skälet till att Los Angeles-bandet Tropic of Cancer heter som de gör. För de verkar inte – av deras låtar att döma – ha en positiv syn på vare sig mänskligheten eller den civilisation som vi skapat omkring oss.

”De” förresten? ”Hon” borde jag skriva. För från och med den senaste skivan Restless Idylls (som släpptes i september i år) består bandet enbart av Camella Lobo. Den tidigare medmusikanten, Juan Mendez, har hoppat av för att satsa på sin techno (Techno!!? Sicken dumbom!).

Restless Idylls är en riktigt bra skiva, full med depp av sorten Joy Division, tidiga The Cure etc. möter minimalistisk synt och shoegaze. Med en sån kombination går det förstås inte att misslyckas! Här kommer ett smakprov till, ett lite svängigare nummer:

Och slutligen en liveupptagning från ett hotellrum (Var annars? Vi depprockare är ju inte så många nu för tiden, så små arenor funkar ofta alldeles utmärkt. Iofs var det visst nån eländig deppfarbror med orkester som fyllde Annexet häromdagen, men det var nog en engångsföretéelse.):

Fast jag rekommenderar förstås att man lyssnar på hela senaste skivan från början till slut, för att riktigt komma in i den skönt dystra stämningen.

Jag kan även rekommendera deras förra (och första) fullängdare, där de hakade på undergångsstämningarna som rådde för nåt år sedan, The End of All Things. Kanske är Awake på den skivan en lite väl uppenbar stöld av The Jesus and Mary Chains magiska Just Like Honey, så den kan ni hoppa över och lyssna på originalet istället:


(Wohoo! Fick jag med den också! Sån sanslöst bra låt! Fattar fortfarande inte varför Bobby Gillespie, som hade en sån lysande karriär där bakom trummorna, hoppade av för att satsa på Primal Scream. Vilket nerköp!)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s