Äntligen! 2015 kan läggas till historien, jag är klar nu!

Över en månad försenad har jag äntligen sammanställt en spellista för de hundra bästa låtarna och en topplista för de 21 trevligaste skivorna, enligt mig, som kom 2015.

På ett personligt plan var 2015 ett kanonår (om man bortser från sommarvädret och att jag fått än mindre tid över till bloggande). Men i det stora kan jag bara konstatera att fy i helvete vilket skitår. Så för att stilla våra sinnen inför det som komma skall måste vi börja med att ta oss igenom följande låt (en låt som nästan på pricken prickar in den här sidans kravprofil) – och låta dess stillsamma vemod skölja över oss.

Så vackert!

Tropic of Cancers mästerverk ovan är självklart med på depprock.com:s topphundralista. – Om ni vill lyssna på topphundralistan medan ni läser resten av blogginlägget hittar ni den här:

Eller om ni har Deezer:

http://www.deezer.com/playlist/1568915061

Nu går vi vidare i programmet till topplistan för skivor, som på grund av lathet råkade bli 21 stycken istället för tio i år:

Plats 20 (delad):

a3464643123_10

Soft Kill – Heresy

Uppföljaren till finfina An Open Door (2011) är för kort och har lite för lågt mixad sång, men måste ändå vara med här. Finns inte på de stora streamingtjänsterna, men väl på Soundcloud.

0006067549_10

Schonwald – Between Parallel Lights

Italienska coldwave-bandet Schonwalds nya finns inte heller på Spotify/Deezer. Tur då att den finns på Soundcloud.

Plats 19:

a2991138118_10

The Foreign Resort – The American Dream

Enda felet med The Foreign Resorts nya är att den är för kort.

Plats 18:

0004007384_10

Then Comes Silence – III – Nyctophilian

Hård-depp från Sverige av bästa sort.

Plats 17:

600x600bb

My Disco – Severe

Tung, mörk, monoton stillhet.

Plats 16:

a3563742882_10

K-X-P – III, Pt. 1

Årets bästa krautrock kommer från Finland. Med postpunk- och synttendenser.

Plats 15:

anna-von-hausswolff-2015-the-miraculous-cover

Anna von Hauswolf – The Miracoulus

Äh, jag håller med, hon är ju magisk.

Plats 14:

v600_81851Qho7L__SL1400_

A Place To Bury Strangers – Transfixiation

Lite ojämn för att vara APTBS därav den blygsamma placeringen (för att vara dem). Men topparna på skivan är så sjukt bra som bara APTBS kan vara. We’ve Come so Far är en av årets allra bästa låtar.

Plats 13:

r15-iwc-cradleSMALL

Ian William Craig – Cradle for the Wanting

Det vackra vemod som IWC skapar med bara röst och effekter är så helande för en stressad själ i en värld som tycks gå åt skogen.

Plats 12:

1625624_10153314592564222_3178100234366847270_n

She Past Away – Narin Yalnızlık

Förra skivan Belirdi Gece (2012) var kanske ännu bätre, men depprock på Turkiska låter fortfarande lika angeläget (och coolt).

Plats 11:

0004053794_10

Viet Cong – Viet Cong

Också lite för kort, sån här infallsrik postpunk vill man höra MYCKET av!

Plats 10:

homepage_large_e5bcb308

Algiers – Algiers

Slå ihop gammal hederlig soul med postpunk och ni får Algiers. Bästa crossover jag hört på år och dar. Vill höra mer postpunk-soul!

Plats 9:

4694

The Harrow – Silhouettes

Drömsk depprock som förvaltar arvet från bl.a. The Cure och Cocteau Twins med den äran.

 

Plats 8:

11183_JKT

The Soft Moon – Deeper

Hypermodern depprock! Soundet på The Soft Moons nya borde exporteras till fler band!

Plats 7:

a2791434963_10

Protomartyr – The Agent Intellect

Underbar slamrig postpunk som pendlar mellan vemod och ilska över människans utsatthet.

Plats 6:

1035x1035-Chelsea-Wolfe---Abyss---Cover-Art

Chelsea Wolfe – Abyss

Djup därnere hör man Chelseas ljuva stämma tränga fram genom mörkret. Magi.

Plats 5:

nicole-saboune-miman

Nicole Sabouné – Mima

Vilket fantastiskt år för…

Plats 4:

a1869777674_10

Agent Side Grinder – Alkimia

…svensk depprock!

Plats 3:

a2325072224_10

Motorama – Poverty

De här ryssarna kan inte göra fel. Nya skivan är ännu bättre än deras tidigare. Skrev om den här.

Plats 2:

folder

La Santé – Punk Body Music

Synt på polska – kan det vara nåt? Ja, tack! EBM som går tillbaka till rötterna, hittar DAF:s punkiga attityd, skiter i de feta hårdrocksackorden och skriksång på knagglig engelska och låter bara hårt, kargt, effektivt. Och polska låter så tufft! Så jävla bra!

Plats 1:

Spectres_-_Dying

Spectres – Dying

Problemet med en hel del ny shoegaze är att det ska låta så euforiskt, drömskt och tyvärr ibland mest bara sött därinne bland gitarrväggarna. Det problemet har inte Spectres. Den här skivan är underbar, den här skivan är bland det bästa jag har hört.

Osså avslutar vi med 2015 års bästa cover:

Henry Miller och den sjuka civilisationen

Jag ska erkänna en sak. Jag har inte läst Henry Millers Kräftans Vändkrets. Borde jag det? Jag vet inte. Kanske. Men för länge sedan läste jag en bok av Anaïs Nin. Borde jag ha gjort det? Jag vet inte. Jag vill minnas att den var lite ekivok (ja, jag vet, nu lät jag som en gammal farbror, men det är ju ett sånt roligt ord! Ekivok!). Jag har för mig att Anaïs Nin och Henry Miller hade ihop det på nåt sätt. Eller har jag fel? (Jag vet att jag kan googla, men orka!)

När Henry Miller fick frågan om varför hans roman Kräftans vändkrets, Tropic of Cancer, hette som den gjorde, svarade han: ”It was because to me cancer symbolizes the disease of civilization, the endpoint of the wrong path, the necessity to change course radically, to start completely over from scratch.” (Ok, nu har jag googlat. Och, ja, de hade ihop det på nåt sätt.)

Jag gissar att det där med ”the disease of civilization” är skälet till att Los Angeles-bandet Tropic of Cancer heter som de gör. För de verkar inte – av deras låtar att döma – ha en positiv syn på vare sig mänskligheten eller den civilisation som vi skapat omkring oss.

”De” förresten? ”Hon” borde jag skriva. För från och med den senaste skivan Restless Idylls (som släpptes i september i år) består bandet enbart av Camella Lobo. Den tidigare medmusikanten, Juan Mendez, har hoppat av för att satsa på sin techno (Techno!!? Sicken dumbom!).

Restless Idylls är en riktigt bra skiva, full med depp av sorten Joy Division, tidiga The Cure etc. möter minimalistisk synt och shoegaze. Med en sån kombination går det förstås inte att misslyckas! Här kommer ett smakprov till, ett lite svängigare nummer:

Och slutligen en liveupptagning från ett hotellrum (Var annars? Vi depprockare är ju inte så många nu för tiden, så små arenor funkar ofta alldeles utmärkt. Iofs var det visst nån eländig deppfarbror med orkester som fyllde Annexet häromdagen, men det var nog en engångsföretéelse.):

Fast jag rekommenderar förstås att man lyssnar på hela senaste skivan från början till slut, för att riktigt komma in i den skönt dystra stämningen.

Jag kan även rekommendera deras förra (och första) fullängdare, där de hakade på undergångsstämningarna som rådde för nåt år sedan, The End of All Things. Kanske är Awake på den skivan en lite väl uppenbar stöld av The Jesus and Mary Chains magiska Just Like Honey, så den kan ni hoppa över och lyssna på originalet istället:


(Wohoo! Fick jag med den också! Sån sanslöst bra låt! Fattar fortfarande inte varför Bobby Gillespie, som hade en sån lysande karriär där bakom trummorna, hoppade av för att satsa på Primal Scream. Vilket nerköp!)