Den slovenska konstens comeback

Uppdatering: Nu finns Labachs egna gymnastiska video till Whistleblowers på Youtube, så nu kan jag äntligen bädda in den här. Tjohoo! Samtidigt har fan-videon jag tidigare hade med här förvunnit från youtube pga rättighetsproblem (inte helt oväntat).

Efter ett uppehåll på tjugo år, har jag upptäckt att jag tycker att Laibach (som tagit sitt namn efter det tyska namnet på den slovenska huvudstaden Ljubljana) är lite roliga igen. Kanske är det för att jag innan jag hört nåt från nya skivan läste den här texten i The Guardian, Laibach: the unlikely godfathers of Occupy and Anonymous.

Eller så var de aldrig så eurotechno-aktiga under de senaste 20 åren (det är nu 34 år sen de startade inom ramen för den kontroversiella konströrelsen Neue Slowenische Kunst) som jag har haft för mig – fast jag var och såg dem live någon gång i mitten av 00-talet, och då var de ganska eurotechno-aktiga och inte alls så bra som när jag t.ex. såg dem i Moderna Muséets trädgård -92.

Nu har jag i alla fall hört några spår från kommande skivan (Oj, nu hör jag Nick Caves Carny från TV:n, tydligen som soundtrack till en dokumentär om en marionettmästare, verkar passande, jaja back to Laibach.), och det låter faktiskt riktigt bra om låtar som Eurovision (diggar catchfrasen ”Europe is fallin apart”) och Resistance is Futile (som halvtrekkie är det ju svårt att motstå en så Star Trek-färgad text, ”We are Laibach, resistance i futile”. Fast allra bäst av det jag hört är den här låten, Whistleblowers:

Fin video! Och lite skrämmande på ett typiskt fascism-estetiskt Laibachsätt.

Jag gillar förresten det tvetydiga sätt de använder begreppet ”whistleblowers” på.

Fast bäst och mest skrämmande var de nog ändå på den gamla goda tiden, t.ex. i deras numera klassiska cover på Rolling Stones Sympathy For the Devil:

Fina killar!

Om man vill ha en utförligare redogörelse för vad fanken Laibach egentligen håller på med kan jag varmt rekommendera den här videon:

Annonser

Henry Miller och den sjuka civilisationen

Jag ska erkänna en sak. Jag har inte läst Henry Millers Kräftans Vändkrets. Borde jag det? Jag vet inte. Kanske. Men för länge sedan läste jag en bok av Anaïs Nin. Borde jag ha gjort det? Jag vet inte. Jag vill minnas att den var lite ekivok (ja, jag vet, nu lät jag som en gammal farbror, men det är ju ett sånt roligt ord! Ekivok!). Jag har för mig att Anaïs Nin och Henry Miller hade ihop det på nåt sätt. Eller har jag fel? (Jag vet att jag kan googla, men orka!)

När Henry Miller fick frågan om varför hans roman Kräftans vändkrets, Tropic of Cancer, hette som den gjorde, svarade han: ”It was because to me cancer symbolizes the disease of civilization, the endpoint of the wrong path, the necessity to change course radically, to start completely over from scratch.” (Ok, nu har jag googlat. Och, ja, de hade ihop det på nåt sätt.)

Jag gissar att det där med ”the disease of civilization” är skälet till att Los Angeles-bandet Tropic of Cancer heter som de gör. För de verkar inte – av deras låtar att döma – ha en positiv syn på vare sig mänskligheten eller den civilisation som vi skapat omkring oss.

”De” förresten? ”Hon” borde jag skriva. För från och med den senaste skivan Restless Idylls (som släpptes i september i år) består bandet enbart av Camella Lobo. Den tidigare medmusikanten, Juan Mendez, har hoppat av för att satsa på sin techno (Techno!!? Sicken dumbom!).

Restless Idylls är en riktigt bra skiva, full med depp av sorten Joy Division, tidiga The Cure etc. möter minimalistisk synt och shoegaze. Med en sån kombination går det förstås inte att misslyckas! Här kommer ett smakprov till, ett lite svängigare nummer:

Och slutligen en liveupptagning från ett hotellrum (Var annars? Vi depprockare är ju inte så många nu för tiden, så små arenor funkar ofta alldeles utmärkt. Iofs var det visst nån eländig deppfarbror med orkester som fyllde Annexet häromdagen, men det var nog en engångsföretéelse.):

Fast jag rekommenderar förstås att man lyssnar på hela senaste skivan från början till slut, för att riktigt komma in i den skönt dystra stämningen.

Jag kan även rekommendera deras förra (och första) fullängdare, där de hakade på undergångsstämningarna som rådde för nåt år sedan, The End of All Things. Kanske är Awake på den skivan en lite väl uppenbar stöld av The Jesus and Mary Chains magiska Just Like Honey, så den kan ni hoppa över och lyssna på originalet istället:


(Wohoo! Fick jag med den också! Sån sanslöst bra låt! Fattar fortfarande inte varför Bobby Gillespie, som hade en sån lysande karriär där bakom trummorna, hoppade av för att satsa på Primal Scream. Vilket nerköp!)

Lou Reed

lou reed

Jag hade egentligen tänkt hiva upp ett helt annat inlägg ikväll, men så nåddes jag av den otroligt ledsamma nyheten att Lou Reed har gått bort. En av mina stora idoler.

Om det är någon enskild person som bär ansvar för allt vad alternativrock, indierock, punk, new wave, postpunk, depprock, synt, etc. heter – all musik jag lyssnat på sen musik blev viktig för mig – så är det han.

Personligen har jag, sen jag fick upp ögonen för dem någon gång i slutet av 80-talet, framförallt älskat det han gjorde med Velvet Underground. Lou Reed var redan från början en gudabenådad sångare, låtskrivare och textförfattare.

velvet
Coola Velvet

Det är ju egentligen helt sjukt att de lät som de gjorde, såg ut som de gjorde och att Lou skrev såna låtar som han gjorde samtidigt som Flower Power-eran pågick för fullt. Velvet Underground var så långt från Flower Power man kunde komma.

När andra skrev färgglada knarkromantiska låtar om LSD-tripper, skrev Lou Reed t.ex. denna nattsvarta låt om heroinmissbruk:

När andra skrev låtar om fred och kärlek, skrev Lou om sadomasochism:

Ibland skramlade och manglade de helt fantastiskt:

Men de gjorde också några av de vackraste och sorgligaste ballader en gammal depprockare från Uppsala någonsin har hört:

Här följer några klipp där några depprockgiganter gör Velvet-låtar:

Lou Reeds påverkan på all populärmusik värd att ta på allvar från 70-talet och framåt var och är och kommer fortsätta vara enorm.

Tack Lou!

Tystnaden

Det är inte många låtar som slår So This is Silence – öppningsspåret på And Also the Trees självbetitlade debutalbum från 1984 – på fingrarna när det gäller att låta depprockig. Här finns verkligen hela kittet, sorgset klingande chorusgitarrer, en distinkt mullrande bas, halvtoner upp och ner och en sångare som låter som Robert Smiths (The Cures sångare asså) lite maskulinare storebrorsa.

Texten är precis sådär lagom jättedeppig och ryslig för att avnjutas i höstrusket. Den inleds med följande rader:

The boy walked round the jagged rocks
caught between ideals and desires
He sinks into oblivion
And there was silence, as he sat so still
Averted face stares at the floor
So this is silence
So this is silence

Åh, tystnaden!

Men sen händer det grejer. Tystnaden framstår ju inte direkt som nåt positivt, när man försjunkit i glömska som den stackars gossen tycks ha gjort. Men det finns värre saker. Mycket värre.

För – och det här är något som gör att låten har en intressant och ganska ovanlig uppbyggnad – redan efter 1.18 kommer låtens crescendo. Sångaren, Simon Jones – en av två Jones-bröder i bandet, får då plötsligt fnatt och vrålar, med sån ångest att jag ryser varenda gång jag hör det:

Listen… the sound of laughter
The frenzy and blind violence of fear

Brrr. Skratt – det är otrevliga grejer – farliga grejer, det vet ju alla som läst Ro…oups, kanske nån som ska läsa den. (Inga spoilers på den här bloggen inte. Nähä då.)

För att inte bli alltför långrandig, så fortsätter sedan låten på ett mer känslomässigt balanserat sätt. Man får lite grann intrycket att den lilla gossen funnit sig i situationen, även om den förutom tystnaden inbegriper pistolskott, idioter som skriker, skrattande flickor (usch och fy!) och bilolyckor.

Alltså, ni kan ju faktiskt lyssna på låten här ovanför, jag fattar inte varför jag ska behöva beskriva hela låten för er!

And Also the Trees är en mycket bra debutskiva – som förresten producerades av dåvarande (och senare utstötte) Cure-trummisen Lol Tolhurst (ni kan läsa mer om kopplingarna till The Cure på Wikipedia eller allmusic.com). Tyvärr kan man inte lyssna på den på Spotify, men den finns till exempel på Grooveshark. Inte minst är den här låten grym, med sitt finstämda gotiska (och då menar jag gotiska, inte gothiga) tema:

Ganska stiliga killar va? Fast ser de inte lite väl New Romantic ut i videon här ovanför? Passar till låten i och för sig. Här är en bild där de ser lite mer depprockiga ut:

And+Also+the+Trees (1)

And Also the Trees gjorde sedan flera bra skivor under 80-talet, lyssna till exempel på stråkfina Prince Rupert från Farwell to the Shade som kom 1989:

And Also the Trees lade aldrig ner verksamheten. Däremot tycker jag inte att deras 90- och 00-tal (som finns på Spotify) är så intressanta. De har dragit åt det mer moget (=tråkigt) jazzpoppiga och även försökt sig på folkmusik – Simon Jones låter tyvärr nästan som en karikatyr när han sjunger folkmusik.

Men i år har de släppt ett betydligt jämnare album än på länge. Hunter not the Hunted heter det (finns inte heller på spottan, men på grooveshark), där en hel del låtar minner om depprockjättar som Nick Cave och Tindersticks. Här spelar de titelspåret i fransk, lite sådär skönt konstnärlig miljö (sån miljö som anstår ett gäng depprockfarbröder):

Jag gillar framförallt hur Simon Jones gömmer sig bakom armen under merparten av framträdandet.

Varför depp? Och om svanar.


Söt kanin va? Men varför håller den moroten som om den var ett vapen? Och står inte kaninen i en blodpöl?

“What came first – the music or the misery? Did I listen to the music because I was miserable? Or was I miserable because I listened to the music? Do all those records turn you into a melancholy person?”
― Nick Hornby, High Fidelity

Varför lyssnar man på deppig musik? Varför föredrar somliga sånt före glada, livsbejakande grejer? Jag skulle egentligen vilja vända på frågan. Varför lyssnar somliga på glad musik när de inte behöver?

Frågeställningen i citatet ovan lutar åt att det är självdestruktivt att lyssna på deppig musik. Att man, om man inte redan är under isen, påverkas negativt av den. Men blir man verkligen deppig av deppig musik?

Jag kan ju bara gå till mig själv, även om jag på ett sätt vill känna negativiteten i sorgsna, uppgivna låtar, som Swans fina Failure ovan (Oj, vad bra den är!), så känner jag mig ändå väldigt balanserad och tillfreds när jag lyssnar på sånt.

I’ve worked hard all my life
Money slips through my hands
My face in the mirror tells me
It’s no surprise that I’m
Pushing the stone up the hill
of failure

Mmmmm, vad fint…

När jag hör en glad truddelutt blir jag däremot som bäst bara uttråkad. Glad musik känns sällan äkta och säger mig oftast ingenting. Självklart finns det undantag. Idas sommarvisa kanske? Fast även den har sina mörka sidor.

Men nu skulle ju det här handla om deppig musik och inte glatt dravel. Enligt en japansk studie, som publicerades i Frontiers in psychology i somras, så är det skillnad på de känslor man uppfattar att musiken förmedlar och det man känner själv medan man lyssnar. Det är till exempel vanligt att människor känner tröst när de lyssnar på sorgsen musik.

Katarsis! tycker jag mig höra någon ropa. Det är mycket möjligt att Aristoteles idé om att tragedier på nåt sätt suger åt sig ens ledsamheter och renar en från dem, har med det hela att göra. Det är en av forskarna som genomfört studien själv inne på i en artikel i New York Times

Hon skriver där om ”vicarious emotion”, ställföreträdande känslor typ (min översättning). Känslorna finns i verket och är inte personligt knutna till den som lyssnar. Även om man till och med rycks med så till den milda grad att man gråter en skvätt, så kan det ändå kännas bra på nåt sätt för man upplever det utifrån och kan därför även uppfatta det vackra i det tragiska och förstå det djupt mänskliga på ett högre plan, och därmed dra lärdomar utav det. Eller nåt.

Slutsats: Det är skitbra för dig att lyssna på depprock! Ju deppigare desto bättre!

Jaja, nog om det.

Swans har länge varit ett av mina favoritband. De har nästan alltid varit kompromisslöst negativa i sin musik, vare sig de varit ilsket brutala, sorgset uppgivna, bittert ironiska eller bara allmänt skrämmande. Här är låten som fick mig att fastna för dem en gång i tiden:

Den hörde jag på radio (Bommen, bästa radioprogrammet genom tiderna). Av någon anledning hade jag redan en skiva med sångarna och frontgestalterna Michael Giras och Jarboes sidoprojekt Skin. På den sjöng enbart Jarboe, så att hon hade en fantastisk och märkligt spöklik röst visste jag redan. Men när jag för första gången lyssnade på albumet Children of God och hörde Michael Giras mässande tordönstämma på öppningsspåret New Mind höll jag på att trilla av stolen. I New Mind finns det också kvar en hel del av det mer brutala noiserockiga stuk Swans hade på sina första skivor, då de räknades som en del av No Wave-scenen i New York, tillsammans med t.ex. Sonic Youth.

Vilket sväng va?

De hade redan gjort fyra skivor när de släppte Children of God, de två första är alldeles för brötiga för mig, men de som gillar sånt menar att det är bland det tyngsta som gjorts. Sen blev Jarboe medlem, till att börja med som keyboardist, och, jag är osäker på om det berodde på henne eller inte, de två nästföljande skivorna är riktigt lyssningsbara, om än fortfarande lite mer åt noiserock-hållet.

Därefter gjorde de plötsligt en folkrockig skiva på ett av de stora skivbolagen. The Burning World som den hette, blev en flopp och Michael Gira själv verkar tycka att den är Swans stora lågvattenmärke. Den är i princip omöjlig att få tag i, och lär aldrig återutges, men eftersom jag tycker att den i alla fall är ok, är det ju tur att hela skivan finns att lyssna på på youtube.

Det är skivorna som Swans släppte därefter, under 90-talets början, som är deras mästerverk enligt mig. På skivorna White Light From the Mouth of Infinity (som Failure är med på) och Love of Life (som numera är sammanslagna till en dubbelskiva tillsammans med material från sidoprojeket Skin) Various Failures blommade det nya lugnare, mognare och mer musikaliskt variationsrika Swans ut och blev ett av depprockens stora namn. Även texterna blev intressantare och mer mångbottnade, lyssna till exempel på den bittert ironiska Love Will Save you, från White Light From the Mouth of infinity:

Lyssna förresten också på Jarboes utomjordiska vibrato i den här låten från samma skiva, det är inte många som kan låta så:


fin video nån har gett låten på Youtube, nån som vet från vilken film? (I fjol i Marienbad är det. Tack Sara!)

Och här är en fantastisk låt från Love of Life, där de rentav är politiska:

The Sun Will Not Rise Today
You Children Will Stay Where You Lay
The Oil Is Black And It’s Thick
And Sex Is A Void Filled With Plastic
The President’s Mouth Is A Whore
When There’s Murder The Audience Roars
There’s No Room Left For The Strong
Everything Human’s Necessarily Wrong:
(Amnesia)


Återigen dessa märkliga kaniner, men varför brinner deras huvuden? Låten är drygt fyra minuter, jag har ingen aning om varför videon fortsätter i ytterligare sex minuter.

Och till sist 10 minuters vacker depp från Soundtracks for the Blind, deras sista album innan de gjorde ett uppehåll på 13 år:

Att de ofta gjorde långa komplexa låtar med intrikata instrumentalpartier, som The Final Sacrifice här ovanför, är skälet till att Swans även setts som föregångare inom postrocken.

1997 upplöstes Swans. Jarboe har sedan dess satsat på sin solokarriär, som vi säkert kommer få anledning att återkomma till på denna blogg. Detsamma gäller Michael Giras soloprojekt Body Lovers och Angels of Light.

Swans återuppstod 2010, men utan Jarboe. Den senaste skivan The Seer kom 2012 och är riktigt bra, även om man saknar Jarboes spöklika stämma. Lyssna på den vetja!

(Fan vad långt det här blev!)