Hundra låtar från 2013 och en topplista liksom!

depprock.com vill inte vara sämre än pitchfork.com, som nyligen hivade upp sina hundra bästa låtar från 2013 på nätet. Så här nedan kommer, direkt från en strand på Jamaica och på självaste nyårsafton, en spellista med mina hundra bästa låtar från 2013. En plats är reserverad för den dagen My Bloody Valentines album MBV dyker upp på Spotify. Egentligen borde jag reservera plats för låtar från Soundcloud också, men dem får jag ta i egen ordning senare.

Det är också bara en låt per band/artist på listan, så om tio låtar med Savages platsar, kommer där ändå bara finnas en. Och i och med det har det också varit förbålt svårt att välja – om tio låtar med Savages platsar och jag bara får välja en, vilken ska jag välja? Wojne, wojne.

Om låtarna kommer från album är det i de flesta fall grymma skivor som hör till mina favoriter från i år.

Fast först en kort albumtopplista, här är de tio album jag tyckt allra mest om under 2013:

savages-500x500

Först har vi, förstås, Savages debutalbum Silence Yourself (silence uttalas med franskt i och fransk betoning, typ sillens fast med betoning på i:et.). Årets största utropstecken. En storstilad återkomst och förnyelse av depprockens själva essens. Underbart pretto! Läs mer i mitt inlägg från i höstas.

mbv

Sen har vi My Bloody Valentines, MBV. En storstilad återkomst, efter 22 års uppehåll, från shoegazens oöverträffade mästare.

suuns-cover

Suuns Images Du Futur är oerhört infallsrik och full med nytänkande, utan att någonsin bli för lättsamt och opretto.

crime-and-the-city-solution-american-twilight

Storstilad återkomst, efter 23 års uppehåll, av ett av depprockens stora fanbärare under mitten och slutet av 80-talet. Nu med David Eugene Edwards från 16 Horsepower och Wovenhand på gitarr. Kan inte bli annat än fantastiskt!

lafemmes

La Femmes Psycho Tropical Berlin är en sjukt trevlig skiva att lyssna på. Coldwaveigt syntigt och postpunkigt med surfgitarrer kan aldrig bli fel.

Push-The-Sky-Away-PACKSHOT1-768x768

Nick Cave liksom! Asså, jag menar, Nick Cave liksom, asså! Va?

TOC_LP_Cover_BEB_2013_web

Tropic of Cancer är så jädra deppigt rätt så man nästan blir mörkrädd. Läs mer i mitt inlägg från i höstas: Henry Miller badade aldrig i Gennesarets sjö, eller vad det hette.

2013TheKVB_MinusOne_181113

The KVB gjorde två grymma skivor under året. Jag är lite lite kärare i den här. Härlig mix av Joy Division, Jesus and Mary Chain, Suicide och My Bloody Valentine, typ.

truewidowcircumambulationcover

True Widows distade melankoli får mitt hjärta att gråta (av lycka förstås).

moroama alps

Ryssarnas egentryckta CD-r från 2011, släpptes på riktigt 2013. En klockren, Manchesterdoftande uppvisning i stil.

Och nu då? Jo, gott folk, här är den då till slut, spellistan alla pratar om – depprock.com:s 2013:

Gott nytt år!

Annonser

Julen är här! Den depprockiga julen.

Jag har funderat och funderat. Vad ska jag ge er i julklapp? Det här med julklappar har aldrig varit min starka sida. Men nu tror jag att jag har kommit på vad jag ska ge er. Inspirerad av den här artikeln kom jag fram till att jag måste ge er upplevelser. Och inte bara en, utan två!

Först en två timmar lång filmad discokväll där vi får följa depprockande ungdomar i Blatley, West Yorskhire UK, som ger sig hän till musik av The Smiths, Echo & The Bunnymen, Psychedelic Furs, Sioxsie & the Banshees, Sisters of Mercy, m.fl.(kan man tänka sig ett bättre sätt att spendera två timmar på självaste julafton?):

Sedan en finfin hyllning till Cocteau Twins, som släpptes så sent som igår. Snackar vi julklapp:

http://theblogthatcelebratesitself.bandcamp.com/album/a-tribute-to-cocteau-twins

I och för sig föredrar jag att lyssna på originalversionerna. Ni hittar rubbet under Cocteau Twins på Spotify förstås.

God jul!

En cool sångerska och basist som gått ur tiden

Det dör alldeles för mycket människor nuförtiden. Idag nåddes jag av den tråkiga nyheten att Lorna Donley, som under åren 1978-1982 frontade Chicagos postpunkstoltheter DA!, har gått ur tiden. Jag vet inte hur det gick till och jag tänker inte nysta i det heller. Däremot vill jag säga något om bandet, som hon startade redan som 16-åring.

DA! släppte bara en singel och en EP under sina aktiva år, och brukar räknas som ett av de mest felaktigt förbisedda banden under postpunk-eran. Att detta stämde blev tydligt när det 2010 kom ut en samling, Exclamation Point, med musiken från skivorna ovan tillsammans med tidigare osläppt material. Osläppt material som det är omöjligt att förstå varför det inte släpptes.

Kanske var de helt enkelt före sin tid. För det låter riktigt bra om DA! Det påminner ofta om hur PJ Harvey lät under 90-talet. Det är musik full med snygga gitarr- och basfigurer och ett sound som ofta ligger och pendlar någonstans mellan Patti Smith och Siouxsie & the Banshees. Och framförallt låter Lorna Donleys röst otroligt bra – och faktiskt som en korsning mellan just Patti, Siouxsie och PJ. Ibland blir det riktigt mörkt och murrigt, som i depprockpärlan Dark Rooms (1.49 in blir den helt fantastisk):

Men hela Exclamation Point är alltså riktigt jäkla bra, och finns som tur är på Spotify: