Det dör alldeles för mycket människor nuförtiden. Idag nåddes jag av den tråkiga nyheten att Lorna Donley, som under åren 1978-1982 frontade Chicagos postpunkstoltheter DA!, har gått ur tiden. Jag vet inte hur det gick till och jag tänker inte nysta i det heller. Däremot vill jag säga något om bandet, som hon startade redan som 16-åring.

DA! släppte bara en singel och en EP under sina aktiva år, och brukar räknas som ett av de mest felaktigt förbisedda banden under postpunk-eran. Att detta stämde blev tydligt när det 2010 kom ut en samling, Exclamation Point, med musiken från skivorna ovan tillsammans med tidigare osläppt material. Osläppt material som det är omöjligt att förstå varför det inte släpptes.

Kanske var de helt enkelt före sin tid. För det låter riktigt bra om DA! Det påminner ofta om hur PJ Harvey lät under 90-talet. Det är musik full med snygga gitarr- och basfigurer och ett sound som ofta ligger och pendlar någonstans mellan Patti Smith och Siouxsie & the Banshees. Och framförallt låter Lorna Donleys röst otroligt bra – och faktiskt som en korsning mellan just Patti, Siouxsie och PJ. Ibland blir det riktigt mörkt och murrigt, som i depprockpärlan Dark Rooms (1.49 in blir den helt fantastisk):

Men hela Exclamation Point är alltså riktigt jäkla bra, och finns som tur är på Spotify: