Robert Smiths byxor

Det roligaste med klippet nedan är inte att synten i första låten låter helvete, för bortser man från den låter denna tidiga version av The Cures A Forest, som då hette At Night, riktigt bra.

Det roligaste med klippet nedan är inte heller att det låter som om Robert Smith hittar på texten vartefter i At Night och ibland mummelsjunger, eller bara drar till med nåt som inte riktigt, men nästan, är ord. (Det här är något jag ähum har en del egen erfarenhet av.)

Det roligaste är inte heller att bassisten Simon Gallup ser ut som en medlem i Dexys Midnight Runners.

Och det är inte heller Robert Smiths alldeles för stora tröja som är det roligaste.

Det roligaste med klippet nedan är att Robert Smith, som under åttiotalet blev en sån gigantisk stilikon för svartklädd ungdom, har rosa byxor på sig.

Samtidigt är det ett klipp som visar hur jävla bra The Cure var redan 1979.

Annonser

En cool sångerska och basist som gått ur tiden

Det dör alldeles för mycket människor nuförtiden. Idag nåddes jag av den tråkiga nyheten att Lorna Donley, som under åren 1978-1982 frontade Chicagos postpunkstoltheter DA!, har gått ur tiden. Jag vet inte hur det gick till och jag tänker inte nysta i det heller. Däremot vill jag säga något om bandet, som hon startade redan som 16-åring.

DA! släppte bara en singel och en EP under sina aktiva år, och brukar räknas som ett av de mest felaktigt förbisedda banden under postpunk-eran. Att detta stämde blev tydligt när det 2010 kom ut en samling, Exclamation Point, med musiken från skivorna ovan tillsammans med tidigare osläppt material. Osläppt material som det är omöjligt att förstå varför det inte släpptes.

Kanske var de helt enkelt före sin tid. För det låter riktigt bra om DA! Det påminner ofta om hur PJ Harvey lät under 90-talet. Det är musik full med snygga gitarr- och basfigurer och ett sound som ofta ligger och pendlar någonstans mellan Patti Smith och Siouxsie & the Banshees. Och framförallt låter Lorna Donleys röst otroligt bra – och faktiskt som en korsning mellan just Patti, Siouxsie och PJ. Ibland blir det riktigt mörkt och murrigt, som i depprockpärlan Dark Rooms (1.49 in blir den helt fantastisk):

Men hela Exclamation Point är alltså riktigt jäkla bra, och finns som tur är på Spotify:

Lou Reed

lou reed

Jag hade egentligen tänkt hiva upp ett helt annat inlägg ikväll, men så nåddes jag av den otroligt ledsamma nyheten att Lou Reed har gått bort. En av mina stora idoler.

Om det är någon enskild person som bär ansvar för allt vad alternativrock, indierock, punk, new wave, postpunk, depprock, synt, etc. heter – all musik jag lyssnat på sen musik blev viktig för mig – så är det han.

Personligen har jag, sen jag fick upp ögonen för dem någon gång i slutet av 80-talet, framförallt älskat det han gjorde med Velvet Underground. Lou Reed var redan från början en gudabenådad sångare, låtskrivare och textförfattare.

velvet
Coola Velvet

Det är ju egentligen helt sjukt att de lät som de gjorde, såg ut som de gjorde och att Lou skrev såna låtar som han gjorde samtidigt som Flower Power-eran pågick för fullt. Velvet Underground var så långt från Flower Power man kunde komma.

När andra skrev färgglada knarkromantiska låtar om LSD-tripper, skrev Lou Reed t.ex. denna nattsvarta låt om heroinmissbruk:

När andra skrev låtar om fred och kärlek, skrev Lou om sadomasochism:

Ibland skramlade och manglade de helt fantastiskt:

Men de gjorde också några av de vackraste och sorgligaste ballader en gammal depprockare från Uppsala någonsin har hört:

Här följer några klipp där några depprockgiganter gör Velvet-låtar:

Lou Reeds påverkan på all populärmusik värd att ta på allvar från 70-talet och framåt var och är och kommer fortsätta vara enorm.

Tack Lou!

Det här är ditt liv

Känner du dig tom inombords? Visar du en lugn och stabil fasad utåt, trots att du är på gränsen till sammanbrott? Du kanske ljuger om hur du känner det för din älskade? Att livet egentligen känns enahanda och inrutat – du jobbar, du äter, du sover, du äter, jobbar, äter, sover äter, jobbar, äter, sover, äter, i vad som känns som ett evigt kretslopp. Du kanske gråter en skvätt då och då på tunnelbanan, eller bussen, som transporterar dig mellan jobbet och hemmet, för att det är så synd om dig.

I så fall kan jag trösta dig med att det engelska bandet Glaxo Babies skrev en låt om ditt liv redan 1979. En ganska makalös liten låt.

Make a list of things to do, and do them
This is your’ life, such a boring story, this is your life

Glaxo Babies var aktiva under två perioder mellan 1977-1980, och 1985-1990. De slog igenom 1979 med EP:n This Is Your Life, och singeln Christine Keeler, som handlar om Profumoaffären, en politisk skandal i 60-talets Storbrittannien där en försvarsminister hade ihop det med en topless-dansös, för att göra en lång historia kort. Låten har kanske inte riktigt samma deppiga kraft som This Is Your Life, men är väl värd att lyssna på:

Faktum är att Christine Keeler bara blir bättre och bättre ju mer man lyssnar på den, så ett tips är att köra den på repeat i lurarna, när ni till exempel åker tunnelbana. (Sitt inte bara där och gråt! Lyssna på Glaxo Babies istället!)

När det var dags att albumdebutera 1980 hade sångaren Rob Chapman redan hoppat av, för att satsa på bandet The Transmitters istället. Skälet till att han lämnade, har övriga i bandet erkänt, var att han ville skriva låtar, de andra vill hellre latja och experimentera fram gladpunkfunkiga riff. Innan skivan ens hunnit släppas hade dock även resten av bandet lagt ner för att satsa på nya bandet Maximum Joy (hörs ju på namnet att de höll på att spåra fullständigt!). Mycket av debutalbumet Nine Months To the Disco är alldeles för latjo för mig (musik ska inte vara latjo, bloggar får däremot vara det), men This Is Your Vendetta är en riktigt bra och suggestiv instrumentallåt:

1980 släpptes även ett album med gamla demoinspelningar från tiden med Chapman bakom micken. Den är klart trevligare att lyssna på. De flesta av deras låtar från perioden 1977-1980 finns numera på samlingsskivan Dreams Interrupted: the Bewilderbeat Years 1978-1980, som är vad man får hålla till godo med om man vill lyssna på tidiga Glaxo Babies på Spotify (som tappat bort s:et i dreams).

Jag kan passa på att nämna att de efter en tvist med läkemedelsföretaget Glaxo, började kalla sig Gl*xo Babies i officiella sammanhang.

1985 återuppstod Glaxo Babies och utan att göra så mycket väsen av sig spelade de in en massa nya låtar fram tills de la av igen 1990. Ett urval av dessa låtar finns på skivan The Porlock Factor: Psych Dreams and Other Schemes 1985-1990, som släpptes först 2007 (!). Den är full av kompetent men ofta lite småtråkig indiepop. Ibland blixtrar det till och låter lite som sånt nya zeeländare gjorde bäst på den tiden (typ The Bats – gud vad bra The Bats var!)

Rob Chapman blev förresten sedermera en hyllad musikjournalist, som jobbat för både Mojo och Uncut, samt skrivit böcker om till exempel Syd Barett (ni vet han som var med i tidiga Pink Floyd, men blev tokig och fick flytta hem till mamma).

Hursomhelst, Glaxo Babies var riktigt bra i början och This Is Your Life är en depprock-hit av stora, stora mått! Älska den!

Igen och igen och igen och igen och igen


Joy Division, ett band vars skivor håller år ut och år in.

När jag i somras upptäckte att domänen depprock.com var ledig blev jag först deprimerad. Betydde det att begreppet depprock var helt bortglömt eller? Jag kontrollerade även några andra toppdomäner, och samma där. Ingen depprock någonstans överhuvudtaget. Skandal!

Jag får väl göra det själv då, tänkte jag sammanbitet, halade fram plånboken och reggade skiten. Därför finns nu denna blogg.

Det verkar som om depprocken rotade sig väldigt djupt i min själ när jag upptäckte den som liten pojkspoling. Sedan dess har jag ständigt varit på jakt efter deppig musik, oavsett genre. Och när jag tröttnat på någon rådande musikalisk trend som jag intresserat mig för, har jag alltid återvänt till depprockens mysiga, murriga 80-talsmörker. Igen och igen och igen och igen och igen.

Inte minst de senaste åren har jag varit väldigt retrofixerad i mitt musiklyssnande. Är det ett ålderstecken? Börjar jag bli gammal nu? Har jag börjat tycka att allt var bättre förr?

Jag tröttnade i alla fall nästan helt på skäggrocken ungefär samtidigt som Fleet Foxes släppte sin andra platta (Var den inte ganska tråkig?). Sen dess har jag lyssnat sjukligt mycket på gammal depprock/postpunk, och nära angränsande depprockiga grejer. Och när jag lyssnat på nyare musik har det mest varit sånt som påminner om och influerats av just den där äldre musiken.

Utgångspunkten för den här bloggen kommer vara den postpunk som vi i Sverige kom att kalla depprock, men så småningom kommer jag leda i bevis att depprocken är så mycket mer, att den faktiskt går att hitta inom många andra genrer, som inte kännetecknas av rullande basgångar och en förkärlek för att köra gitarrerna genom flanger- och chorus-pedaler. Ty depprocken handlar egentligen framförallt om hur musiken känns.

Ett band som jag alltid återkommit till är Joy Division. Joy Division känns lite grand som grunden till den depprockiga postpunk som jag kom att älska under 80-talet. Lyssnar man på samlingsskivan Substance kan man höra hur de äldsta låtarna lät punk men hur det gradvis gick över i postpunk, hur punk blev depprock helt enkelt.

Men helst ska man förstås lyssna på deras två fullängdsalbum, Unknown Pleasures och Closer. Bägge hör till mina absoluta favoritskivor. Allra mest lyssnar jag på Closer, låtar som den ovan och Isolation, Twenty Four Hours, The Eternal, etc. får mig att fullkomligt smälta av lycklig deppighet varenda gång jag hör dem.

So this is permanence, love’s shattered pride.
What once was innocence, turned on its side.
A cloud hangs over me, marks every move,
Deep in the memory, of what once was love.

(Ur Twenty Four Hours)

Åh, så härligt hopplöst!

Singlarna Love Will Tear Us Apart och Atmosphere är förstås också helt fantastiska. Och till dem finns det ju fina musikvideos:


En sak kan jag passa på att tillägga innan jag avslutar detta mitt första inlägg på depprock.com, den här bloggen kommer framförallt att handla om musiken (min uppfattning av musiken) inte musikerna. Därför tänker jag inte säga nåt om Joy Divisions sångares, Ian Curtis, tragiska livsöde och alltför tidiga frånfälle. Det finns så många bättre källor till det, böcker, dokumentärer och till och med en spelfilm.

Jag tänker heller inte säga nåt nämnvärt om New Order, bandet som de andra i Joy Division bildade efter Curtis död. Jag kan bara kort konstatera att jag personligen tycker att New Order, trots sin jättemycket längre gärning, en del hyfsade och två jättebra låtar, är ganska tråkiga. Det brukar jag få skit för.