Uppdatering: Nu finns Labachs egna gymnastiska video till Whistleblowers på Youtube, så nu kan jag äntligen bädda in den här. Tjohoo! Samtidigt har fan-videon jag tidigare hade med här förvunnit från youtube pga rättighetsproblem (inte helt oväntat).

Efter ett uppehåll på tjugo år, har jag upptäckt att jag tycker att Laibach (som tagit sitt namn efter det tyska namnet på den slovenska huvudstaden Ljubljana) är lite roliga igen. Kanske är det för att jag innan jag hört nåt från nya skivan läste den här texten i The Guardian, Laibach: the unlikely godfathers of Occupy and Anonymous.

Eller så var de aldrig så eurotechno-aktiga under de senaste 20 åren (det är nu 34 år sen de startade inom ramen för den kontroversiella konströrelsen Neue Slowenische Kunst) som jag har haft för mig – fast jag var och såg dem live någon gång i mitten av 00-talet, och då var de ganska eurotechno-aktiga och inte alls så bra som när jag t.ex. såg dem i Moderna Muséets trädgård -92.

Nu har jag i alla fall hört några spår från kommande skivan (Oj, nu hör jag Nick Caves Carny från TV:n, tydligen som soundtrack till en dokumentär om en marionettmästare, verkar passande, jaja back to Laibach.), och det låter faktiskt riktigt bra om låtar som Eurovision (diggar catchfrasen ”Europe is fallin apart”) och Resistance is Futile (som halvtrekkie är det ju svårt att motstå en så Star Trek-färgad text, ”We are Laibach, resistance i futile”. Fast allra bäst av det jag hört är den här låten, Whistleblowers:

Fin video! Och lite skrämmande på ett typiskt fascism-estetiskt Laibachsätt.

Jag gillar förresten det tvetydiga sätt de använder begreppet ”whistleblowers” på.

Fast bäst och mest skrämmande var de nog ändå på den gamla goda tiden, t.ex. i deras numera klassiska cover på Rolling Stones Sympathy For the Devil:

Fina killar!

Om man vill ha en utförligare redogörelse för vad fanken Laibach egentligen håller på med kan jag varmt rekommendera den här videon: