En gång, när jag var tolv år gammal, stod jag och rotade i The Cures skivfack på BK i Uppsala. Jag var en inbiten syntare, ständigt på jakt efter mer synt till syntsamlingen och dagen innan hade The Cure stått med på en lista med tips på bra synt i en kvällstidning. Jag hade hört talas om dem tidigare, men inte trott att de var ett syntband – det gladde mig att jag hade haft fel.
Därför stod jag nu på BK och tittade på det ena av The Cures skivomslag efter det andra. Troligen hade jag bråttom, för planen var inte att be om att få lyssna på någon av skivorna. Planen var helt enkelt att välja den skiva som att döma av omslaget var bäst. De spelade ju synt, så förr eller senare skulle jag ändå skaffa allihop.
Fast omslagen gjorde mig lite förbryllad. Där fanns ett omslag med ett gäng keruber på, det tyckte jag såg lite larvigt ut. Ett var helt grått, vilket såg tråkigt ut. Ett annat var vitaktigt med några suddiga träd, också tråkigt. Det som var rosa med bland annat ett gammalt kylskåp på såg oerhört tråkigt ut. Och på ett omslag med några lustiga färgkluddar på såg bokstäverna lite för hårdrockiga ut. Så jag bestämde mig för den här skivan:

Det var kanske inte heller ett så självklart syntigt omslag, men jag tyckte mig skönja syntfrisyrer på de suddiga figurerna – de verkade i alla fall inte vara långhåriga och ha nitar och läder på sig. Kanske borde ändå kombinationen av det ändå ganska skrämmande omslaget och skivans titel Pornography ha fått mig att ana oråd. Fast ord som slutade på y var ju, tyckte jag, ändå lite syntiga. Att skivan inte hade nåt med porr att göra förstod jag i alla fall, annars skulle jag varken ha velat (porr=hårdrock liksom) eller för den delen vågat köpa skivan.
Väl hemma sprang jag ner till mitt rum i källaren, glad i hågen och med högt ställda förväntningar. Jag slog på stereon, la skivan på skivtallriken, satte dit stiftet och boom! Det här var vad som strömmade ur högtalarna:
The Cures ”One Hundred Years”, här tillsammans med den fantastiska animerade kortfilm som Max Andersson gjorde till låten 1984 – den räknas ofta som låtens inofficiella musikvideo.
Redan den dova trummaskinen som inleder skivans första låt, One Hundred Years, fick mig att börja ana oråd. Sen kom gitarrerna. Vafan, gitarrerna? Jag hatade ju gitarrer! Det här var ju inte alls synt! De lät i och för sig inte som hårdrock – det kände jag mig ändå lite, lite tacksam för. Istället lät de kalla, ledsna och ekade metalliskt, som från en gammal tom fabrikslokal.
Och sen kom sången – en alldeles för ljus röst som skar genom oväsendet. Den lät kall, arg, desperat och samtidigt så djupt deprimerad och galen att jag fick ont i magen. Det lät som om han sjöng direkt från ett vadderat rum på ett mentalsjukhus, med tvångströja på. Det första den konstiga rösten sjöng var att det inte spelade någon roll om vi alla dog. Sen började hemska scener på temat död och förintelse radas upp – inte skräckfilmsklicheér om monster och lemlästning, som i hårdrock, utan hemska händelser ur verkligheten. Sånt som man sett på nyheterna eller läst om i skolan, fast då ändå kunnat distansera sig ifrån. Det blev bara värre och värre (och likaså mitt magont) fram till låtens och textens crescendo:
Over and over
We die one after the other
Over and over
We die one after the other
One after the other
One after the other
One after the other
One after the other
Jag tyckte det var otroligt jobbigt att lyssna på! Jag hade aldrig tidigare varit med om att musik kunde påverka min sinnesstämning så mycket. Och det bara fortsatte i samma stil. Jag kände mig självklart tvungen att lyssna på hela skivan från början till slut en gång i alla fall (eller ha den på i alla fall, jag hade plötsligt många ärenden ut ur rummet) – jag hade ju ändå bränt surt förvärvade månadspengar på skivan. Men jag var rädd att jag skulle bli sån, som han sångaren, om jag lyssnade för noga. Jävla Expressen! tänkte jag (eller om det var Aftonbladet). Jag kände mig lurad.
När B-sidan (vi snackar alltså vinylskiva här, CD-skivor fanns inte på den tiden) äntligen tog slut lade jag tillbaka skivan i konvolutet och ställde undan den. Och där stod den sedan olyssnad i två år.
Två år senare blev jag depprockare – hur jag blev det är en annan historia, men The Cure blev då ett av mina favoritband. Och efter att ha hört alla deras då utgivna skivor kunde jag konstatera att Pornography var det absolut deppigaste de någonsin producerat, och kanske inte den bästa skivan att börja med – de hade ju till och med gjort en hel del ganska glada låtar, fast alltid med den där känslan av mentalsjukhus (lite The Cures trademark, enligt mig). Den extrema deppigheten var förstås något positivt när man var depprockare, så jag började spela den flitigt, och den blev till slut en av mina favoritskivor med dem.
Jag tycker fortfarande att det är en otroligt bra skiva, jag har den till och med uppsatt på väggen sen flera år tillbaka, tillsammans med Nick Cave and the Bad Seeds Tender Prey och Jesus and Mary Chains Psychocandy – tre av mina fyra favoritskivor med röd-svarta konvolut (den fjärde, Kraftwerks Man Machine/Die Mensch Machine har min sambo Anna satt upp på annat ställe, rött och svart funkar bra i vårt vardagsrum).
Kanske är Pornography den mest konsekvent genomförda depprockskivan någonsin. Jag kan fortfarande få rysningar av obehag någon gång ibland när jag lyssnar, särskilt av One Hundred Years. Men mest känns den som en nyttig reality check, hur jävla illa verkligheten kan vara om vi inte passar oss. Och på nåt sätt tycker jag också att den är lite mysig att lyssna på. Jag kan inte riktigt förklara hur det kan komma sig.
Här är musikvideon till skivans hit, eller i alla fall den låt från skivan som släpptes på singel:
Videon till Hanging Garden kom 1982 och inte 1984 som det av någon outgrundlig anledning står på youtubesidan.
Och här är en länk till hela skivan på Spotify.
Jag har ibland tänkt på hur jag skulle ha reagerat om jag hade valt den där skivan med keruber på omslaget istället. Då hade den första låt jag hörde med The Cure varit den här:
Och den här videon kom 1983 och inget annat.
Rena syntpoppen ju! Jag hade älskat den.