Över en månad försenad har jag äntligen sammanställt en spellista för de hundra bästa låtarna och en topplista för de 21 trevligaste skivorna, enligt mig, som kom 2015.
På ett personligt plan var 2015 ett kanonår (om man bortser från sommarvädret och att jag fått än mindre tid över till bloggande). Men i det stora kan jag bara konstatera att fy i helvete vilket skitår. Så för att stilla våra sinnen inför det som komma skall måste vi börja med att ta oss igenom följande låt (en låt som nästan på pricken prickar in den här sidans kravprofil) – och låta dess stillsamma vemod skölja över oss.
Så vackert!
Tropic of Cancers mästerverk ovan är självklart med på depprock.com:s topphundralista. – Om ni vill lyssna på topphundralistan medan ni läser resten av blogginlägget hittar ni den här:
Eller om ni har Deezer:
http://www.deezer.com/playlist/1568915061
Nu går vi vidare i programmet till topplistan för skivor, som på grund av lathet råkade bli 21 stycken istället för tio i år:
Plats 20 (delad):
Uppföljaren till finfina An Open Door (2011) är för kort och har lite för lågt mixad sång, men måste ändå vara med här. Finns inte på de stora streamingtjänsterna, men väl på Soundcloud.
Italienska coldwave-bandet Schonwalds nya finns inte heller på Spotify/Deezer. Tur då att den finns på Soundcloud.
Plats 19:
Enda felet med The Foreign Resorts nya är att den är för kort.
Plats 18:
Hård-depp från Sverige av bästa sort.
Plats 17:
Tung, mörk, monoton stillhet.
Plats 16:
Årets bästa krautrock kommer från Finland. Med postpunk- och synttendenser.
Plats 15:
Äh, jag håller med, hon är ju magisk.
Plats 14:
Lite ojämn för att vara APTBS därav den blygsamma placeringen (för att vara dem). Men topparna på skivan är så sjukt bra som bara APTBS kan vara. We’ve Come so Far är en av årets allra bästa låtar.
Plats 13:
Det vackra vemod som IWC skapar med bara röst och effekter är så helande för en stressad själ i en värld som tycks gå åt skogen.
Plats 12:
Förra skivan Belirdi Gece (2012) var kanske ännu bätre, men depprock på Turkiska låter fortfarande lika angeläget (och coolt).
Plats 11:
Också lite för kort, sån här infallsrik postpunk vill man höra MYCKET av!
Plats 10:
Slå ihop gammal hederlig soul med postpunk och ni får Algiers. Bästa crossover jag hört på år och dar. Vill höra mer postpunk-soul!
Plats 9:
Drömsk depprock som förvaltar arvet från bl.a. The Cure och Cocteau Twins med den äran.
Plats 8:
Hypermodern depprock! Soundet på The Soft Moons nya borde exporteras till fler band!
Plats 7:
Underbar slamrig postpunk som pendlar mellan vemod och ilska över människans utsatthet.
Plats 6:
Djup därnere hör man Chelseas ljuva stämma tränga fram genom mörkret. Magi.
Plats 5:
Vilket fantastiskt år för…
Plats 4:
…svensk depprock!
Plats 3:
De här ryssarna kan inte göra fel. Nya skivan är ännu bättre än deras tidigare. Skrev om den här.
Plats 2:
Synt på polska – kan det vara nåt? Ja, tack! EBM som går tillbaka till rötterna, hittar DAF:s punkiga attityd, skiter i de feta hårdrocksackorden och skriksång på knagglig engelska och låter bara hårt, kargt, effektivt. Och polska låter så tufft! Så jävla bra!
Plats 1:
Problemet med en hel del ny shoegaze är att det ska låta så euforiskt, drömskt och tyvärr ibland mest bara sött därinne bland gitarrväggarna. Det problemet har inte Spectres. Den här skivan är underbar, den här skivan är bland det bästa jag har hört.
Osså avslutar vi med 2015 års bästa cover:
depprock.com 