Jag har under de senaste dagarna varit väldigt förkyld, det har varit väldigt synd om mig. Och jag är fortfarande så förkyld att jag knappt orkar skriva det här. Jag har ont i kroppen, producerar oerhörda mängder snor och har börjat hosta så att det gör ont.
En problemställning som följt mig under dessa dagar av förödmjukelse har varit vad fanken jag ska lyssna på för att må bättre. Att det ska vara deppigt är förstås självklart, eftersom glad musik är en sån humörsänkare. Det får heller inte vara alltför medryckande och dansant – även lättare pogo-dans är en big no no när man är så pass förkyld som jag.
Rejäla kavalkader av skramliga gitarrer som slår över i rundgång, kan möjligen fungera rensande på luftvägarna (t.ex. The Jesus and Mary Chains Psychocandy – som man ju sådär i största allmänhet inte kan lyssna för mycket på, så alla anledningar är bra!). Men det man framförallt behöver är något inslag i musiken som ens täppta näsa kan identifiera sig med, och som därmed kan fungera som ställföreträdande luftväg. Då behöver man en saxofon och det har Sad Lovers & Giants.
Låten ovan fungerar till exempel alldeles utmärkt, det kanske inte blir lättare att andas när man hör den, men det känns så – och det räcker. Ännu bättre fungerar följande exempel, bland annat för att den innehåller ett så fint och rörande saxofonriff att känslor kommer i sån gungning när man lyssnar att täpptheten börjar ge vika:
Bägge kommer från det fullängdsalbum som numera kallas Epic Garden Music, men som egentligen är en sammanslagning i efterhand av några singlar från 1981-1982 och lång-EP:n Epic Garden Music, som kom 1982. Den egentliga albumdebuten kom året efter i och med nästan lika grymma Feeding the Flame. Att låten som i nuvarande version öppnar Epic Garden Music, Imagination, inte var tänkt att göra det blir tydligt när man upptäcker att den även är första låt på Feeding the Flame, om än i en upphottad och lite tråkigare version.
Efter Feeding the Flame splittrades bandet typiskt nog. För att sedan dyka upp igen några år senare i en urmjölkad version med bara två av orginalmedlemmarna och utan att låta ens i närheten av lika bra som tidigare. Ja, det är den gamla vanliga visan, jfr. Glaxo Babies, och väldigt tråkigt att skriva om.
Roligare är det att skriva om hur Sad Lovers & Giants, vars sound oftast låg någonstans mellan The Chameleons och Echo & the Bunnymen (två favoritband som jag kommer att återvända till), plötsligt då och då kunde låta som The Smiths innan The Smiths ens var bildat (bildades i slutet av 1982, och också ett favoritband förstås, och som jag kommer att återvända till (Det var ett jäkla tjat om vilka jag ska återvända till!)):
Tror ni herrarna Morrissey och Marr kan ha lyssnat lite på den innan de drog igång?
Innan jag avslutar detta, måste jag bara säga att jag är en mäkta stolt bloggare just nu eftersom jag för några dagar sedan blev omnämnd på den eminenta bloggen Bakelit, en av Sveriges äldsta och bästa bloggar. Ni kan läsa inlägget här
Jag lovar, Anders, jag ska fortsätta envist, blogga med kärlek och hålla linjen!
Tillbaka till ämnet. Var nu duktiga och lyssna mycket på Sad Lovers & Giants två fina första skivor till nästa gång vi ses – det är de värda:
depprock.com 