En vanlig villfarelse som jag stött på många gånger är att det inte skulle vara möjligt att dansa till depprock. Ingenting kunde vara mer fel. Depprock är egentligen den perfekta dansmusiken, särskilt om du verkligen vill uttrycka något med din dans, t.ex. förmedla dina innersta känslor eller berätta en uppbygglig historia. För att leda detta i bevis har jag här samlat ett antal filmer där det dansas till The Cures musik. Redan den första säger egentligen allt.
Depprock och balett – en perfekt kombination.
Depprock och flamenco – en perfekt kombination.
Depprock och hiphopdans – en perfekt kombination.
Depprock och modern dans – en perfekt kombination.
Depprock och balett igen – som sagt, en perfekt kombination.
Jag har under de senaste dagarna varit väldigt förkyld, det har varit väldigt synd om mig. Och jag är fortfarande så förkyld att jag knappt orkar skriva det här. Jag har ont i kroppen, producerar oerhörda mängder snor och har börjat hosta så att det gör ont.
En problemställning som följt mig under dessa dagar av förödmjukelse har varit vad fanken jag ska lyssna på för att må bättre. Att det ska vara deppigt är förstås självklart, eftersom glad musik är en sån humörsänkare. Det får heller inte vara alltför medryckande och dansant – även lättare pogo-dans är en big no no när man är så pass förkyld som jag.
Rejäla kavalkader av skramliga gitarrer som slår över i rundgång, kan möjligen fungera rensande på luftvägarna (t.ex. The Jesus and Mary Chains Psychocandy – som man ju sådär i största allmänhet inte kan lyssna för mycket på, så alla anledningar är bra!). Men det man framförallt behöver är något inslag i musiken som ens täppta näsa kan identifiera sig med, och som därmed kan fungera som ställföreträdande luftväg. Då behöver man en saxofon och det har Sad Lovers & Giants.
Låten ovan fungerar till exempel alldeles utmärkt, det kanske inte blir lättare att andas när man hör den, men det känns så – och det räcker. Ännu bättre fungerar följande exempel, bland annat för att den innehåller ett så fint och rörande saxofonriff att känslor kommer i sån gungning när man lyssnar att täpptheten börjar ge vika:
Bägge kommer från det fullängdsalbum som numera kallas Epic Garden Music, men som egentligen är en sammanslagning i efterhand av några singlar från 1981-1982 och lång-EP:n Epic Garden Music, som kom 1982. Den egentliga albumdebuten kom året efter i och med nästan lika grymma Feeding the Flame. Att låten som i nuvarande version öppnar Epic Garden Music, Imagination, inte var tänkt att göra det blir tydligt när man upptäcker att den även är första låt på Feeding the Flame, om än i en upphottad och lite tråkigare version.
Efter Feeding the Flame splittrades bandet typiskt nog. För att sedan dyka upp igen några år senare i en urmjölkad version med bara två av orginalmedlemmarna och utan att låta ens i närheten av lika bra som tidigare. Ja, det är den gamla vanliga visan, jfr. Glaxo Babies, och väldigt tråkigt att skriva om.
Roligare är det att skriva om hur Sad Lovers & Giants, vars sound oftast låg någonstans mellan The Chameleons och Echo & the Bunnymen (två favoritband som jag kommer att återvända till), plötsligt då och då kunde låta som The Smiths innan The Smiths ens var bildat (bildades i slutet av 1982, och också ett favoritband förstås, och som jag kommer att återvända till (Det var ett jäkla tjat om vilka jag ska återvända till!)):
Tror ni herrarna Morrissey och Marr kan ha lyssnat lite på den innan de drog igång?
Innan jag avslutar detta, måste jag bara säga att jag är en mäkta stolt bloggare just nu eftersom jag för några dagar sedan blev omnämnd på den eminenta bloggen Bakelit, en av Sveriges äldsta och bästa bloggar. Ni kan läsa inlägget här
Jag lovar, Anders, jag ska fortsätta envist, blogga med kärlek och hålla linjen!
Tillbaka till ämnet. Var nu duktiga och lyssna mycket på Sad Lovers & Giants två fina första skivor till nästa gång vi ses – det är de värda:
Jaha, inget VM för Sveriges herrar. Så oerhört trist! Så synd det är om oss! Usch! Suck! Buhu! Dumma Ronaldo! (Tycker ni att jag låter ironisk nu så är ni inte ensamma. Jag undrade just det själv. Jag tror att det helt enkelt är ett sätt för mig att försöka distansera mig från mina egna känslor av djupaste uppgivenhet och bittraste nederlag.)
Hursomhelst, när det är såhär synd om oss finns det bara en sak att göra – trösta sig med lite depprock. depprock.com har legat lite lågt ett tag p.g.a. egna musikaliska åtaganden (depprock förstås). Men jag vill ju inte lämna er helt i sticket i denna svåra stund. Inte när den där förbaskade Ronaldo förödmjukat oss så å det grövsta! Så här kommer en gammal pärla som kanske kan ge lite tröst:
Jaha, då var det dags för min första topplista här på depprock.com. Jag kanske bör nämna att jag inte har några krav på att det är det faktiska liveljudet man hör i filmen, det räcker att man ser bandet uppträda.
På tredje plats har vi framträdandet som pågår fram till cirka 1.40 in i följande filmsnutt, ni kan sluta titta sen:
Jag minns det som igår när jag såg Wim Wenders Himmel över Berlin för första gången på Fyrisbiografen i Uppsala. Jag var redan ett fan av Nick Cave and the Bad Seeds, men hade av någon anledning helt missat att de skulle vara med i filmen.
Jag tänkte redan när jag satt där i den lilla biosalongen (Fyrisbiografen är inte inte direkt känd för sina stora salonger) att det här, det är fan den bästa film jag sett någon gång. De långa stillsamma tagningarna, det ofta svartvita fotot, Berlinexteriörerna, det existentialistiska temat och den poetiskt lågmälda tyska som talades i filmen – allt detta föll mig på läppen (det här var under min ”djupa” period, som pågick från det att jag gick i åttan till några år in på gymnasiet).
Och sen, till råga på allt, dök alltså Nick Cave i egen hög person upp i filmen och satt och såg svår ut på en barstol. Oj, oj, oj!
På andra plats har vi följande uppträdande:
Javisst! Samma film! Jag hade aldrig hört Crime and the City Solution förut, men så fort gitarriffet drog igång förstod jag att det här var ett band att högakta, att dyrka, att älska. Jag sveptes med lika mycket som Solveig Dommartin ser ut att göra där bredvid sin pelare.
Sångaren, Simon Bonney, sjöng precis så som jag tyckte att man skulle sjunga, och åmade sig på ett coolt liksom världsfrånvänt sätt.
Och gitarrsoundet sen – precis så skulle ju gitarrer låta! Och den där gitarristen, som jag så småningom upptäckte var Birthday Partys (Nick Caves tidigare band) gamle gitarrist Rowland S. Howard, som spelade det där grymma gitarriffet såg så fruktansvärt cool ut (det här var på den tiden en cigarett i mungipan fortfarande kunde se coolt ut, numera ser det ju egentligen bara dumt ut) när han argt stapplade fram och tillbaka på scenen. Jaja, jag är fotfarande helsåld på Crime and the City Solution, så dem kommer jag att återvända till.
På första plats har vi det här:
Japp, samma film igen! Det här är fortsättningen på filmklippet från tredjeplatsen, så jag hoppas att ni slutade titta efter 1.40 som jag sa åt er att göra. Här har vi plötsligt Nick Cave i sitt esse i låten From Her to Eternity – i en spelfilm!
Nick Cave är den mest intensiva scenpersonlighet jag sett på en scen, och han har fortsatt att leva upp till mina förväntningar varje gång jag sett honom och the Bad Seeds live. Och här är det ju med rätt uppsättning medmusiker. Blixa Bargeld och Mick Harvey liksom! Kan man bli kompad av ett coolare band?
Fast det är irriterande när Bruno Ganz först och sen Solveig Dommartin lämnar konserten, för att gå till baren i rummet intill (dummjävlarna), mitt under låten, och kameran följer med dem dit. Allt man vill är ju att se det som händer på scenen!
Jag kan inte minnas att jag sett några liveframträdanden som är bättre än de här i en spelfilm. Särskilt inte bättre än det sista – och då är det väl i alla fall live-ljudet man hör eller? Det är i alla fall inte albumversionen som lagts på, som på låtarna på tredje och andra plats.
Himmel över Berlin
Himmel över Berlin var min favoritfilm i många år efteråt. Och en film med de här tre framträdandena och ett soundtrack som i övrigt innehöll finfina låtar med Tuxedomoon, Laurie Anderson, och Minimal Compact, måste ju bara vara the überfilm of depprock!
För att ni inte ska känna er alltför snopna för att alla framträdanden var från en och samma film, avslutar jag med en fjärdeplats också:
Bauhaus med Peter Murphy i spetsen och deras klassiska låt Bela Lugosi’s Dead passar verkligen oerhört bra i inledningen till den trevliga nästanvampyrfilmen The Hunger, med Catherine Deneuve och David Bowie i huvudrollerna.
Det är inte många låtar som slår So This is Silence – öppningsspåret på And Also the Trees självbetitlade debutalbum från 1984 – på fingrarna när det gäller att låta depprockig. Här finns verkligen hela kittet, sorgset klingande chorusgitarrer, en distinkt mullrande bas, halvtoner upp och ner och en sångare som låter som Robert Smiths (The Cures sångare asså) lite maskulinare storebrorsa.
Texten är precis sådär lagom jättedeppig och ryslig för att avnjutas i höstrusket. Den inleds med följande rader:
The boy walked round the jagged rocks
caught between ideals and desires
He sinks into oblivion
And there was silence, as he sat so still
Averted face stares at the floor
So this is silence
So this is silence
Åh, tystnaden!
Men sen händer det grejer. Tystnaden framstår ju inte direkt som nåt positivt, när man försjunkit i glömska som den stackars gossen tycks ha gjort. Men det finns värre saker. Mycket värre.
För – och det här är något som gör att låten har en intressant och ganska ovanlig uppbyggnad – redan efter 1.18 kommer låtens crescendo. Sångaren, Simon Jones – en av två Jones-bröder i bandet, får då plötsligt fnatt och vrålar, med sån ångest att jag ryser varenda gång jag hör det:
Listen… the sound of laughter The frenzy and blind violence of fear
Brrr. Skratt – det är otrevliga grejer – farliga grejer, det vet ju alla som läst Ro…oups, kanske nån som ska läsa den. (Inga spoilers på den här bloggen inte. Nähä då.)
För att inte bli alltför långrandig, så fortsätter sedan låten på ett mer känslomässigt balanserat sätt. Man får lite grann intrycket att den lilla gossen funnit sig i situationen, även om den förutom tystnaden inbegriper pistolskott, idioter som skriker, skrattande flickor (usch och fy!) och bilolyckor.
Alltså, ni kan ju faktiskt lyssna på låten här ovanför, jag fattar inte varför jag ska behöva beskriva hela låten för er!
And Also the Trees är en mycket bra debutskiva – som förresten producerades av dåvarande (och senare utstötte) Cure-trummisen Lol Tolhurst (ni kan läsa mer om kopplingarna till The Cure på Wikipedia eller allmusic.com). Tyvärr kan man inte lyssna på den på Spotify, men den finns till exempel på Grooveshark. Inte minst är den här låten grym, med sitt finstämda gotiska (och då menar jag gotiska, inte gothiga) tema:
Ganska stiliga killar va? Fast ser de inte lite väl New Romantic ut i videon här ovanför? Passar till låten i och för sig. Här är en bild där de ser lite mer depprockiga ut:
And Also the Trees gjorde sedan flera bra skivor under 80-talet, lyssna till exempel på stråkfina Prince Rupert från Farwell to the Shade som kom 1989:
And Also the Trees lade aldrig ner verksamheten. Däremot tycker jag inte att deras 90- och 00-tal (som finns på Spotify) är så intressanta. De har dragit åt det mer moget (=tråkigt) jazzpoppiga och även försökt sig på folkmusik – Simon Jones låter tyvärr nästan som en karikatyr när han sjunger folkmusik.
Men i år har de släppt ett betydligt jämnare album än på länge. Hunter not the Hunted heter det (finns inte heller på spottan, men på grooveshark), där en hel del låtar minner om depprockjättar som Nick Cave och Tindersticks. Här spelar de titelspåret i fransk, lite sådär skönt konstnärlig miljö (sån miljö som anstår ett gäng depprockfarbröder):
Jag gillar framförallt hur Simon Jones gömmer sig bakom armen under merparten av framträdandet.
depprock.com 