Ramlade på videon nedan där nån har fått den geniala idén att kombinera en av Joy Divisions bästa låtar, The Eternal, med scener ur Ron Frickes dokumentär Baraka från 1992. Och jäklar vilken bra kombination. En rent meditativ upplevelse.
Den som gjort det verkar verkligen veta vad hen håller på med. Här har hen gjort något liknande med The Cures To Wish Impossible Things:
Nej, det handlar inte om melodifestivalen. Tvärtom!
När det skotska bandet Lowlife albumdebuterade 1986 ställde de sig stabilt i depprockens absoluta mitt. Lowlife låter så middle-of-the-road som depprock kan låta, som 80-tals-depprocken i sin renaste form. Ibland är det så kompromisslöst att det nästan blir tråkigt. Men oftast handlar det om ett underbart stilrent vemod med fint utmejslade chorusdränkta basgångar (att det är Cocteau Twins första bassist som spelar dem hörs) och gitarrslingor tillsammans med en lagom mörk, nästan för perfekt depprock-röst. Det är musik som är perfekt lämpad för mulna dagar och sena nätter. Som i A Sullen Sky:
Eller som i Hollow Gut:
Bägge från deras klassiska skiva Diminuendo – till bredden fylld av trösterik musik att hålla i handen efter t.ex. ännu en nedslående kväll framför melodifestivalen (det kanske handlade om den i alla fall):
En vanlig villfarelse som jag stött på många gånger är att det inte skulle vara möjligt att dansa till depprock. Ingenting kunde vara mer fel. Depprock är egentligen den perfekta dansmusiken, särskilt om du verkligen vill uttrycka något med din dans, t.ex. förmedla dina innersta känslor eller berätta en uppbygglig historia. För att leda detta i bevis har jag här samlat ett antal filmer där det dansas till The Cures musik. Redan den första säger egentligen allt.
Depprock och balett – en perfekt kombination.
Depprock och flamenco – en perfekt kombination.
Depprock och hiphopdans – en perfekt kombination.
Depprock och modern dans – en perfekt kombination.
Depprock och balett igen – som sagt, en perfekt kombination.
Depprock och clogging – en kombination.
depprock.com vill inte vara sämre än pitchfork.com, som nyligen hivade upp sina hundra bästa låtar från 2013 på nätet. Så här nedan kommer, direkt från en strand på Jamaica och på självaste nyårsafton, en spellista med mina hundra bästa låtar från 2013. En plats är reserverad för den dagen My Bloody Valentines album MBV dyker upp på Spotify. Egentligen borde jag reservera plats för låtar från Soundcloud också, men dem får jag ta i egen ordning senare.
Det är också bara en låt per band/artist på listan, så om tio låtar med Savages platsar, kommer där ändå bara finnas en. Och i och med det har det också varit förbålt svårt att välja – om tio låtar med Savages platsar och jag bara får välja en, vilken ska jag välja? Wojne, wojne.
Om låtarna kommer från album är det i de flesta fall grymma skivor som hör till mina favoriter från i år.
Fast först en kort albumtopplista, här är de tio album jag tyckt allra mest om under 2013:
Först har vi, förstås, Savages debutalbum Silence Yourself (silence uttalas med franskt i och fransk betoning, typ sillens fast med betoning på i:et.). Årets största utropstecken. En storstilad återkomst och förnyelse av depprockens själva essens. Underbart pretto! Läs mer i mitt inlägg från i höstas.
Sen har vi My Bloody Valentines, MBV. En storstilad återkomst, efter 22 års uppehåll, från shoegazens oöverträffade mästare.
Suuns Images Du Futur är oerhört infallsrik och full med nytänkande, utan att någonsin bli för lättsamt och opretto.
Storstilad återkomst, efter 23 års uppehåll, av ett av depprockens stora fanbärare under mitten och slutet av 80-talet. Nu med David Eugene Edwards från 16 Horsepower och Wovenhand på gitarr. Kan inte bli annat än fantastiskt!
La Femmes Psycho Tropical Berlin är en sjukt trevlig skiva att lyssna på. Coldwaveigt syntigt och postpunkigt med surfgitarrer kan aldrig bli fel.
Nick Cave liksom! Asså, jag menar, Nick Cave liksom, asså! Va?
Tropic of Cancer är så jädra deppigt rätt så man nästan blir mörkrädd. Läs mer i mitt inlägg från i höstas: Henry Miller badade aldrig i Gennesarets sjö, eller vad det hette.
The KVB gjorde två grymma skivor under året. Jag är lite lite kärare i den här. Härlig mix av Joy Division, Jesus and Mary Chain, Suicide och My Bloody Valentine, typ.
True Widows distade melankoli får mitt hjärta att gråta (av lycka förstås).
Ryssarnas egentryckta CD-r från 2011, släpptes på riktigt 2013. En klockren, Manchesterdoftande uppvisning i stil.
Och nu då? Jo, gott folk, här är den då till slut, spellistan alla pratar om – depprock.com:s 2013:
Gott nytt år!
Jag har funderat och funderat. Vad ska jag ge er i julklapp? Det här med julklappar har aldrig varit min starka sida. Men nu tror jag att jag har kommit på vad jag ska ge er. Inspirerad av den här artikeln kom jag fram till att jag måste ge er upplevelser. Och inte bara en, utan två!
Först en två timmar lång filmad discokväll där vi får följa depprockande ungdomar i Blatley, West Yorskhire UK, som ger sig hän till musik av The Smiths, Echo & The Bunnymen, Psychedelic Furs, Sioxsie & the Banshees, Sisters of Mercy, m.fl.(kan man tänka sig ett bättre sätt att spendera två timmar på självaste julafton?):
Sedan en finfin hyllning till Cocteau Twins, som släpptes så sent som igår. Snackar vi julklapp:
http://theblogthatcelebratesitself.bandcamp.com/album/a-tribute-to-cocteau-twins
I och för sig föredrar jag att lyssna på originalversionerna. Ni hittar rubbet under Cocteau Twins på Spotify förstås.
God jul!
depprock.com 
